145
hand dertill? Man kände flera drag af henne, som bevisade både att hon älskade att öfva den makt czarens kärlek medgaf henne, som ock att hon brukade göra det till befrämjande af lidandes lycka, och att hon i allmänhet visade mycken kärlek mot sina landsmän.
Furstinnan tviflade alltså icke, att ju ej Catharina — hvilken lyckligtvis just nu, tvertemot sin vana att åtfölja czaren på hans krigståg, befann sig i Moskau — skulle beskyddande uppträda, om förhållandet framställdes för henne, och hennes hjelp anropades. Men hur detta skulle tillgå blef åter en annan betänklighet, alldenstund furstinnan äfven här fruktade en ogynsam sinnesstämning, enär hon en och annan gång låtit undfalla sig förnärmande yttranden om Catharinas börd, hvilka tjenstaktiga tungor låtit komma denna för öronen.
Dock, hvad furstinnan kände att hon ej sjelf mäktade åstadkomma, visste hon att Natalia så mycket säkrare skulle förmå.
Natalia hade redan något år varit gift och utgjorde ännu genom sin skönhet, sin liflighet och alla sina förbländande yttre behagligheter hela ryska stora verldens förtjusning, På hoffesterna hade czaren sjelf vid mera än ett tillfälle skänkt henne sin uppmärksamhet, och, sedan Catharina der börjat visa sig, sammanfört henne med denna, hvilken för den unga furstinnan fattat så mycket behag, att hon bedt czaren för den stundande förmälningen utnämna henne fill hennes hofmästarinna.
Nu kunde intet sätt vara säkrare att vinna Catharina än om Natalia ville lägga sig ut derför. Men skulle återigen hon, med sin karakter och sina minnen från sista aftonen af Staels vistande på Gortschin, kunna förmås dertill? Natalia var icke den qvinna, som hvarken kunde förlåta, eller glömma, eller bevekas att visa en eftergift för tårar eller böner; kunde det väl då vara något af henne att vänta?
Qvinnan är emellertid aldrig slugare än när hon vill vinna sina afsigter; och sällan ger hon vika, innan hon pröfvat sin motståndares alla svagheter och öfvertygat sig om den punkt, hvarifrån han möjligen kan besegras; den annars korttänkta och enfaldiga blir i detta fall ofta skarpsinnig, och träffar liksom instinktmässigt medlet hvarigenom hon kan lyckas. Huru det inträffade här skola vi snart lära känna.
De skäl, som förmått Natalia att skänka Alexander sin hand voro ingalunda sådana, att de kunde betrygga ett äktenskaps sällhet. Också blef det ingenting mindre än lyckligt. Stolt, egostisk och fordrande, ansåg Natalia sig icke hafva några förbindelser att lyckliggöra den hon lofvat sin tro, utan att kunna
