8
sinnighet, som genom förräderi förstod att vinna hvad dess fienders tapperhet visste att genom andra medel tillbakadrifva.
Under det Horn såg de ryska befästningsarbetena mot Narva pådrifvas med en ifver, som icke lemnade något tvifvel om allvaret i afsigterna mot denna stad, räknade han med otålighet dagarna till dess den begärda undsättningen skulle hinna ankomma, på det han skulle kunna göra ett utfall mot fienderna och förstöra deras verk, då ändtligen den efterlängtade stunden tycktes vara nära.
En morgon, helt bittida, hörde han, till sin obeskrifliga glädje, den stilla rymdens vågor från fjerran tillföra hans öra ljudet af den svenska dubbla lösen. Svaret lät ej vänta på sig från Narvas murar; och med skottens eko, som länge rullade öfver nejden, uppstämdes från stadens nyvaknade innevånare tusende glädjerop öfver de väntades ankomst.
Spänningen blef starkare, och hoppet och oron klappade ännu lifligare i hvarje hjerta, då underrättelsen, med löpeldens fart började sprida sig derom, att utposterna från höjderna af vallarne tyckte sig förmärka en stark oro i fiendernas läger. Med kikare i handen ilade Horn att öfvertyga sig om verkliga förhållandet, och vid den fulla dager, som den uppgående solen nu bredde öfver trakten, upptäckte han att ryssarne slagit ner tälten i sitt läger, och att bland dem rådde en rörelse, som tillkännagaf förberedelsen till en drabbning.
Innan kort började kanonerna dundra och salvor af handgevär att smattra genom luften. Intet tvifvel var för handen att ju de svenske och ryske kommit i fejd. Denna tycktes bli allt allvarsammare, i det skotten föllo tätare och krutröken insvepte stridsplatsen i allt tjockare moln.
Då skickade Horn öfverste Morath i spetsen för ett par sqvadroner af Åbo dubbleringskavalleri, samt kapten Lode med en liten infanteristyrka att understödja de ankommande. Öfverstens hjerta klappade af lust och fröjd i det han sprängde fram mot det ställe der striden stod. Att få tumla om på fältet öga mot öga med faran och döden, att få bjuda spetsen åt en förhatad fiende, hvars öfverlägsna styrka svenskarne genom sitt mod och sin tapperhet voro vane att förakta och rätt grundligen tukta, var för den genom garnisonslifvet uttröttade krigarn ett vederqvickande nöje.
Det dröjde icke länge, innan han trodde sig finna att lyckan redan förklarat sig för de svenske, i det han såg den blåa skaran i ryggen på de flyende ryssarne, hvilka den, snart sagdt, trampade på hälarne vid det hinder som genom en bred jord-
