9
vall mötte deras flykt. Åsynen af sina förmodade landsmäns seger gjöt ny olja i den stridslåga, hvaraf vi sett vår käcke öfverste brinna. I ett ögonblick kommenderade han: Halt! kastade om sin stridshäst och talade med väldig stämma till sin trupp: — De våra ha redan segrat! Men låtom oss hjelpa dem att ännu på flykten nedgöra våra fiender och betrygga deras återtåg för all öfverrumpling af dessas öfverlägsna antal! Framåt gossar! Lefve kung Karl och hans tappra svenskar! — Efter dessa ord, och under ett jublande: Hurra! — tumlade han åter om sin häst. Efter några minuters sporrsträck befann han sig, med sina tvenne sqvadroner, midt inne bland sina förmenade svenska krigsbröder, då dessa plötsligen, såsom förklädda ryssar, vände sig emot honom, och i förening med deras nyss förföljda, låtsade fiender omringade och angrepo honom på alla sidor,
Det skulle blifva alltför bedröfligt att, om än i de mattaste drag, teckna taflan af det, i ordets hela bemärkelse taget, slagtande, som czaren här beredt de intet ondt anande svenskarne.[1] Krafterna hos de begge kämpande partierna voro alltför olika, för att någon fråga om stridens utgång skulle kunna ega rum. Hvarken de sistnämndas förbittring öfver det upptäckta bedrägeriet, eller känslan af deras förtviflade belägenhet förmådde jemka förhållandet deraf. Den intensiva öfvervigten af deras hugg förlorade sig mot massan af dem, hvaraf de, så att säga, öfverspolades. De kämpade såsom midt i en öfversvämmande ocean af fiender. Lode, som lyckligtvis i tid upptäckte förräderiet, för att rädda sin lilla trupp från sina olyckliga kamraters öde, återvände till Horn med berättelsen om hvad som förefallit och det vittnesbördet, att den slukande öfvermakten allenast förmått besegra svenskarne.
3 Kapitlet.
En afton satt Georg Bogislaus Stael von Holstein, kapten vid De la Gardies värfvade regemente — hvilket då var bland de trupper, som stodo under Schlippenbachs öfverbefäl — i sitt qvarter, då hans vän, regementspastor Hysing, inträdde. Stael, ehuru af den grad vi anfört, hade ännu icke fyllt sina tjugo år. Befordringarne gingo fort denna tiden, då kulorna beständigt ren-
- ↑ Historiskt.
