Sida:Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf/170

Den här sidan har korrekturlästs

162

sig vid jemförelsen af all denna prakt och den enkelhet som rådde i Ingeborgs boning, men dock hur mycket kärlek värmde icke der, hur mycket ljufvare var icke luften?

Då Ingeborg framställt sin bön, sade Natalia, utan att ändra sin vårdslösa halfiggande ställning:

— Min fru, jag skulle då hafva gjort mig så mycken möda att förena tvenne hjertan, hvilka gifvit så sublima prof på sin kärlek som edra, endast för att åtskilja dem?

— Min furstinna, de kunna icke skiljas, endast uppoffra sig.

— Sublima tro! Det skulle vara grymt att fresta verkligheten. Nej såta turturdafvor, kuttren tillsammans! Jag vill ej bära skulden att hafva åtskilt er!

— Är det er mening att genom detta hån vilja utplåna minnet af det ädelmod ni visat, eller vill ni se mig för edra fötter? Nå väl, ni ser mig der! — Och Ingeborg böjde ett knä för Natalia, — Ingentiog blir mig svårt då det gäller att rädda min make!

— Ni är förtjusande, min fru! En så rörande kärlek förtjenade en Provencalisk sång.

— Furstinna, hvad fordrar ni mer? Skall den svenska krigardottern kyssa edra händer, edra fötter?

— Ha, min stolta Ingeborg, du har förändrat dig mycket sedan den tid vi voro i daglig beröring med hvarandra.

— Allt var annorlunda då.

— Du har rätt! Allt var annorlunda. Stora förändringar måtte verkligen ha förefallit, för att till denna grad kunnat nedstämma det stolta svenska sinnet.

— Ni är maka, Natalia, och ni förstår ej detta?

— Ha, ha, ha! Det är det ljufva äktenskapets boja, som tryckt ner ditt mod till denna punkt? Nå väl! Det förundrar mig då icke om du vill göra dig den qvitt, nen jag vet då ingen bättre och säkrare hjelpare alt hänvisa dig till, än general Tschammer.

— Är det ett prof för att mäta styrkan af min kärlek, ingif mig du, barmhertige Gud, kraft att bära det!

— Min fru, ni spelar väl er rol; det är blott skada att det icke sker inför en ung ogift qvinna, som ännu närer i illusionerna om kärlekens beständighet. Inför mig gör ni er fåfäng möda; ty kunde ni öfvertyga mig, skulle ni finna mig alltför ömhjertad för att bryta ett så arkadiskt band; och i annat fall anser jag mitt förhållande till general Tschammer fordra,