164
— Er?
— Ni tvekar. Men tillåt mig försäkra er om mina tjenster, ifall de kunna vara er till nytta.
— O, min Gud! Ni skulle då vilja? — Nej! Er maka har vägrat det och ni…
— Hvad har hon vägrat?
— En bön om min makes befrielse, om Staels utvexling.
— Hans utvexling? — — Har hon nekat er det?
— Ni ser min smärta,
— Var lugn min fru! — Det är till min far hon i detta ärende borde hafva vändt sig med sina böner; äfven mina torde der något gälla. Det är för er man och — er?
— För mig? — Nej, min furste, så långt sträcka sig icke mina önskningar. Dottren till Narvas försvarare har intet till sin befrielse att hoppas, men hon har styrka att lida äfven saknaden af den hon högst älskar.
— Förträffliga qvinna! Ni vill af kärlek underkasta er skilsmessan från er man.
— Jag äger honom qvar här! — Och hon Jane handen på sitt hjerta.
Alexander betraktade henne och drog en suck. Och Natalia har kunnat motstå en bön af så mycken kärlek? Ah, hon kan icke fatta den! — sade han vid sig sjelf och vände sig bort för att dölja den rörelse han ej mäktade gväfva — Ännu en gång — min fru — återtog han, sedan han hemtat sig — tillåt mig bedja er vara lugn och tro att ni icke i en ovärdig hand anförtrott eder angelägenhet, om ni värdigas öfverlemna den i min.
— O, min furste, det är då ert allvar? Ni skulle verkligen?… — Och Ingeborg fattade hans hand, under det tårar af glädje och tacksamhet strömmade öfver hennes kinder.
— Kan ni tvifla derpå? Redan i dag eller i morgon väntar min fader order från Petersburg om utvexlingen, emedan den der redan lärer vara beslutad; och jag hoppas således att innan kort kunna tillföra er den önskade underrättelsen om er mans befrielse.
Ingeborgs glädje var obeskriflig, och blott hennes tårar förmådde tolka hennes tacksamhet.
Då hon hemkom, tillbringade hon det öfriga af dagen liksom den påföljande uuder de hemlighetsfullaste omsorger, och de ömmaste bestyr.
Hon iordningställde allt för den väntade afresan, och sammanlade de penningar hon egde, tillika med alla sina dyrbarhe-
