166
— Åter en komplott! — framstötte han med sammanbitna tänder. — Och det midt i mitt rikes hufvudstad! — Och Stael i spetsen!
— Och ers majestät förundrar sig deröfver, förundrar sig öfver att Horns måg omfattar detta tillfälle att visa sitt gömda agg?
— Du har rätt och detta är tacken för min gemåls skydd! Ha! det fördömda orospacket! Men jag skall veta att tukta det, och mina goda Moskoviter skola få se hur ett uppror, midt i skötet af deras stad, ändas.
Tschammer fann att han ej missräknat sig, och behöfde icke med några vidare tillägg underblåsa den tända lågan. Czaren lät tillkalla sin kansler och dikterade en order för guvernören i Moskau, hvarmed en kurir genast affärdades.
Ingeborg hade emellertid fullbordat sina bestyr; ett par små
kappsäckar stodo packade i en undangömd vrå i huset, på det
ej sysselsättningen dermed skulle hindra henne att i sista
stunden få njuta af sin mans sällskap; hon väntade nu endast med
hvarje minut att få höra det lofvade budet från Alexander. Det
hade redan börjat skymma; och Stael och Hysing, som spelade
schack, hade flyttat bordet närmare fönstret, för att bättre
kunna urskilja de vigtiga dragen. Ingeborg hade satt sig i ett hörn
af rummet, derifrån hon kunde se teckningen af sin mans ädla
profil emot rutan, utan att han behöfde märka, att hon då och
då lyftade handen för att aftorka en tår, som tanken på den
snart förestående skiljsmessan frampressade. Då inträdde
Alexander. Vid hans åsyn undföll henne ett rop. Den vigtiga
stunden var då inne, som skulle bestämma hennes makes öde och
afgöra hans dyrköpta räddning.
Alexanders utseende bebådade emellertid ingenting mindre än några glada budskap.
— Tillåt — sade han till Ingeborg, efter den första helsningen — att jag får tala vid er och eder man utan vittnen.
— Tillåt mig, å min sida, upplysa — inföll Stael och visade på Hysing — att denne tredje person är en vän, för hvilken jag icke har några hemligheter; och emedan jag förmodar att inga angelägenbeter som röra er sjelf kan blifva föremål, för det samtal, hvarmed ni ville hedra mig, så…
— Er vän, säger ni. — Det är godt! Ni kan då lita honom?
— Som på en broder.
