169
— Ni svarar ej! Det säger mig nog. Ni gillar mig, ni förstår att jag icke kan handla annorlunda. Ni förstår ju ock att min tacksamhet icke derför är mindre?
— Stael, — sade Ingeborg och föll honom om halsen. — Det är icke mannen som får tala detta språk; det är icke han som får öfverlemna sig åt hjertats veka känsla. Han var fosterlandets son innan han blef make och fader; hans äldsta förbindelser tillhöra detta, hans pligter till det äro de heligaste, emedan dess frihet, dess frid och frejd är det bästa arf han kan lemna sina söner. Skall det lif jag bär under mitt hjerta någonsin lära sig att älska Sveriges dyra jord, om det bland dess stora, allt uppoffrande försvarare fåfängt skall söka sin faders namn? Skall det kunna vörda den kärlek som förlamat hans fosterländska kraft, eller älska den moder, för hvars skuld han gjorde sig till sjelfmördare? Skall jag icke sjelf en dag nödgas förtiga för det fosterlandsmannens pligter, för att skona det för den rodnad, som jemförelsen med dess faders handlingssätt skull uppkalla på dess kinder?
— Håll upp Ingeborg! Du har segrat.
— Nu är du åter min dyre, min älskade Stael!
— Men hvilket skall ditt öde bli?
— Hvilket, om du qvarstannar? — — Store Gud, i morgon, i morgon! — —
— Och dock så länge jag är dig nära, så länge jag kan se dig, omfamna dig är du icke värnlös.
— Lydde icke min far, för fem år sedan, sin konung och fosterlandets kallelse och lemnade fyra små värnlösa barn åt ett ovisst öde i detta land. Misströstade han om försynens beskydd för dem? Eller har detta ett enda ögonblick öfvergifvit dem? Med allt hvad vi lidit, kunna vi väl kallas olyckliga? Hur underbart har icke Ebba funnit lyckan, och jag! — — — Ack, Stael! Sjelfva detta ögonblick, denna strid, som afpressar mig smärtans tårar, hur mycken glädje skänker den mig ej derjemte! Låtom oss derför icke misströsta! Låt icke så mycken nåd vara förspilld för oss! Skulle den hand, som räckt oss i dag, vara för kort att hinna oss i morgon? Nej, den skall skydda dig på dina vägar och jag känner den nu mer än någonsin sträckt öfver mig.
Med blödande hjerta beredde Stael sig för afresan. Han afrakade sina mustacher, svärtade sitt ljusa hår, anlade en passande drägt, belastade sig sjelf med sin lilla pakotilj, för att så mycket mindre väcka misstankar, och begaf sig så, efter det hjertslitande afskedet från sin hustru, i furstens spår.
