10
sade i de svenska krigarnes leder, och de oupphörliga fejderna jemnt kräfde nya friska krafter i de förlorades ställe. Karakteren mognar hastigt under inflytandet af sådane förhållanden, som taga menniskans förmågor i anspråk för stora värf. Det är icke tiden, det är spännkraften af hennes vilja och uppfattningen af hennes pligters betydelse, som göra henne skicklig för sådane. Detta var händelsen äfven med Stael von Holstein. Oaktadt sina nitton år, var han mera man än yngling.
Innan vi vidare gå att införa läsaren i det samtal, som emellan de begge vännerna — såsom vi nyss benämnt Stael och Hysing — uppstod, torde vi böra erinra derom, att det gifves menniskor, som trifvas förträffligt tillsammans, just på grund af deras olika individualitet, och som finna sin lust i att alltid drabba ihop för förfäktandet af skilda meningar. Till dessa hörde de begge ifrågavarande vännerna. De kunde icke fem minuter vara tillsammans utan att tvista, men icke en dag åtskilda utan att sakna hvarann. De voro annars inga grälmakare ex professo, men de älskade att pröfva sina meningar mot hvarandras, som flinta och stål, ofta blott för att deraf få gnistor att framspringa, De fäktade, som med boll på floretten, utan afsigt att gifva, likasom utan fruktan att erhålla sår.
— Se så, min kapten! — sade pastorn, sedan han tändt sin pipa och slagit sig ned i den stoppade karmstolen, hvilken såsom rummets högsäte, Stael afstod åt sin gäst, i det han sjelf satte sig på en trädstol — Nu bar då Polen fått sig en konung under påtryck af våra bajonetter. Stanislaus är vald.
— Verkligen! — utropade Stael och sprang upp, som träffad af en elektrisk gnista.
— Underrättelserna äro nyss anlända till general Schlippenbach derom. Jag träffade just på ögonblicket en af hans adjutanter, som med samma kurir hade bref från en slägting, som berättat allt. Kung Carl har fått allt efter sin vilja. Som jag visste det skulle glädja er, begaf jag mig hit att berätta det.
— Tack, hedersvän! Förb—dt qvickt af er! — Derpå tog Stael sin värja, gjorde honnörstecket och utropade: — Lefve kung Carl och de svenskes ära!
— Måtte de blott icke öfverlefva sig! — sade pastorn.
Utan att låna örat till denna anmärkning, återtog Stael: “Konung Carl är i alla fall den verklige regenten, ehuru hans storhet försmått att bära kronans tecken dertill. Hvilket exempellöst ädelmod!”
— Jag väntade mig just denna förtjustning! Den kunde ej vara mindre.
