173
— Mycket beskedliga herrar, — mumlade qvinnan, — Nöjde med allt. Lade sig genast och ha sedan icke låtit höra kny af sig. De ska nog inte besvära.
— Min vagn gick sönder här nära intill. Skulle annars icke gjort intrång i detta eländiga kyffe. Laga nu att min kusk genast får reda på en smed…
— Ska' er kusk vara med? Då torde det väl bli litet trångt derinne; men han kan sätta sig på kistan.
Sedan generalen rättat hennes villomening och ändtligen hunpit upplysa henne om att han önskade komma derifrån så fort som möjligt, hvaraf icke ett enda ord gått Staels öra förbi, öppnade den gamla dörren, tände lampan och bjöd generalen ta sin plats hvar han kunde, emedan någon säng icke mer fanns att få.
Stael hade vändt sig åt väggen och dragit täcket öfver hufvudet, men genom den lilla öppning han lemnat öfver ansigtet, såg han skuggan af generalens gestalt på väggen.
Generalen gick med snabba och häftiga steg öfver golfvet och gjorde vida mer buller af sig än han hade behöft, hade ej hans tydliga mening dermed varit att uppväcka sina medgäster. Men detta var fåfängt, ty den verkliga tysken sof som om han insomnat midt i en laddning vallmo, och Stael var ej den som låtsade sig vara begåfvad med mindre lycklig sömnförmåga.
När generalen således fann att så lindriga medel ingenting uträttade, gick han fram till den förstnämndes säng och stötte omkull stolen, på hvilken den utdrackna ölmuggen stod, så att den klingade i tusende stycken; men också detta var fruktlöst. — Komna från Moskau i qväll. — Hm! Det borde der vara bekant. Jag kan icke tvinga min otålighet. — Och med dessa ord, som han halfhögt frammumlade, tog han lampan i handen och nalkades Staels säng. Han sträckte lampan så att dess sken skulle falla Stael i ögonen, hvarvid han med andra handen fattade i täcket, för att bortrycka det och såmedelst förmå honom att vakna. Men Stael, som i tid insåg hans afsigt och fattade hela faran af sin belägenhet, kände knappast generalens hand vidröra täcket, som tjenade till hans skygd, innan han under brummandet af: “Der Teufel geht los”! slängde upp den ena armen med sådan häftighet och så väl afpassad rigtning, att han slog lampan ur generalens hand, så att den rullade långt ut åt golfvet, hvarvid den naturligtvis slocknade.
Nu var det kolmörkt i rummet. Ett godt värn mot faran att blifva upptäckt.
