11
— Ni torde dock få medge, kära Hysing, att tillämpningen af den läran: “det är sällare gifva än taga,” ej kan förtjena en högre beundran, än då frågan är om kronor.
— Det är väl sannt! Jag förnekar icke kung Carls storhet i detta, som i många andra afseenden; men er förtjusning kan jag icke dela.
— Och hvarför, om jag får fråga?
— Emedan denna krona skall suga blod, kanhända ert och tusende andras. Hvarje ny framgång kungen vinner, hvarje stegrad grad af beundran han väcker, blir endast nytt bränsle till den ärelystnads brand, som fattat honom. Jag fruktar, jag fruktar…
— Men kung Carl fruktar intet, och lyckan står den djerfve bi.
— De som gripa till svärd, skola med svärd förgås.
— Men kung Carl har icke gripit det, innan han af sina grannars trolöshet blef tvungen dertill; och sedan han en gång fattat det, blir det hans storhet och hans ära, att han icke lägger ner det, innan han tuktat dem. Under sådane förhållanden, min kära Hysing, kan man ju betrakta det som en kastoskofvel, hvarmed vår Herre vill bortrensa det ondas makt på jorden, och skilja hvetet ifrån agnarne i tvistemålens säd mellan de store. Och nog har han valt sig en lika rättrådig och ädel som stark och mäktig hand, då han valt kung Carls!
— Men tror ni icke, att huru mäktig denna hand i dag än är, den i morgon skall bryta både sig och sitt svärd? Eller försök, min kapten, ni som i dag just tycks vilja slå mig med er bibelsprängda lärdom, att uppställa kungens horoskop efter de stjernor, som blicka emot oss i ordets klarhet! Står icke der skrifvet: De fridsamme skola besitta jorden! Hvad blir nu den negativa sidan af denna sats? — — Det går aldrig väl! Men hade icke enväldet, det satans påfundet, kommit öfver oss, hade vi i rättan tid kunnat sätta en damm mot unge kungens smak för vågstycken.
— Der ha vi er åter på den gamla trafven! Men tänk efter, kära Hysing, om ni, i fall ni varit kung, skulle hafva åtnöjt er med en half makt?
— Det säger jag visst icke, emedan den gamla satanas lefver i mitt, som i hvarje annat menniskohjerta, och öfverallt talar samma högmodets språk. Maktbegäret, maktbegäret, säger jag, är hans a och o, begynnelsen och ändan af allt hvad han har att fresta menniskan med. Men inte är detta begär
