182
neslutas, finnande en tröst uti att åtminstone betrakta de murar, som omslöto allt hvad hon egde kärt i lifvet.
Hysing förde henne till Ingeborg och anförtrodde henne till dennas omsorger; viss att hon der skulle finna det deltagande och den ömsinta behandling, som är det lidande hjertats enda balsam. Och hvem skulle bättre kunna bedöma dess smärta än Ingeborg, som nyss sjelf känt fruktan för sin makes lif och erfarit all den tacksamhet, som hans räddning skänkt henne. Det var också med en verklig tillfredsställelse hon omfattade tillfället, att med sin ömhet mot fru Linston erkänna sin skuld till den försyn, som skonat henne från ett lika beklagansvärdt. öde.
Emellertid erhöll Ingeborg genom fru Linston underrättelse om, att Du Rietz befann sig bland de dömde. Denna nyhet var henne förfärlig. Men genast fattade hon beslutet, att med fru Linston kasta sig för czarens fötter och försöka hvad tårar och böner kunde vinna öfver hans hjerta. Redan påföljande dagen ämnade de begge qvinnorna att trotsa alla hinder för att bana sig väg till czarens person; men vid det första försöket mötte dem den underrättelsen att han tidigt på morgonen lemnat staden för att begifva sig till Petersburg. Det sista hoppet var släckt, alla utvägar till räddning stängda. Påföljande dagen skulle exekutionen försiggå.
De begge fruarnes smärta var gränslös; de egde icke ett strå att fasthålla sina förhoppningar vid; de sågo icke en skymt af räddning, och timma gick efter timma, blott för att nedtrycka förtviflans dolk så mycket djupare i deras blödande hjertan.
Det vore svårt att afgöra om Hysing, som fått sig uppdraget själasörjarns verk hos de dömde, hade den smärtsammaste pligten att uppfylla hos dem eller hos de begge förkrossade qvinnorna, mellan hvilka han troget delade hvarje stund af dessa sorgliga dagar.
Den afgörande dagen var redan inne. Vi vilja icke plåga läsaren med skildringen af det hjertslitande afskedet mellan Linston och hans maka, eller den bittra smärta, som blandade sig i det farväl, som tilläts Ingeborg och Du Rietz att vexla med hvarandra. — Detta uppträde var redan slutadt; snyftande och med tårfyilda ögon sutto de båda olyckliga fruarne åter i sitt her, då klockans ljud bebådade att den förfärliga timman var inne.
Vid dess slag nådde den arma makans förtviflan sin höjd. Den var för stark, för våldsam att tillåta kroppen denna domning, som tillika döfvar qvalen och med medvetslösheten sän-
