183
ker våra sinnen i ro. Hon ville ut; hon ville till platsen; ville återhålla soldaternas arm, eller ställa sig sjelf framför gevärens mynning. Hon var förförlig. Smärtan gjorde henne till en furie.
Midt under detta utbrott inträdde ett bud och lemnade Ingeborg ett bref i handen. Vid dess läsning undföll henne ett rop. Dess innehåll var:
“Er svåger, Du Rietz, är benådad. Det är er han har att tacka för sin räddning genom
T. O. Tschammer.”
Dessa rader voro daterade från czarens nattqvarter i Pleskow.
Några ögonblick härefter inträdde Du Rietz sjelf.
Vid hans åsyn och vid underrättelsen om hans benådning uppgaf fru Linston ett förtviflans anskri.
Vi vilja icke ge afunden den minsta del i de känslor, som nu öfverväldigade henne; men vid jemförelsen af den lycka, som kunnat vara hennes, föll hennes öde med dubbel tyngd på hennes arma hjerta. Hennes sista krafter voro krossade och både kropp och själ dukade sedan hastigt under för tyngden af sitt eget brustna väsende. Inom kort tid låg hon på sjukbädden med intet annat hopp, än det att snart förenas med sin förutgångne make.
24 Kapitlet.
Gode läsare, då vi inom kort nödgas förflytta oss till en ny tid och en ny skådeplats, för att följa de vexlande öden, som tecknade vår hjeltes bana, och lära känna hela styrkan af det fosterländska hjerta, som beredt hans namn dess ärofulla plats på historiens blad, vilja vi, för att icke lemna en alltför stor lucka öppen i händelsernas sammanhang, kasta en flyktig blick på hvad som under den mellanliggande tiden med afseende derpå, tilldragit sig.
Sedan Stael, lyckligen undkommen den fara att blifva upptäckt, hvaraf vi sett honom så fruktansvärdt hotad, utan några vidare äfventyr, som kunna kallas märkvärdiga, återkommit till fäderneslandet, fick han genast en beskickning af rådet i Stockholm till kung Carl i Bender.
Hans vackra, manliga utseende och väsende, hans bekanta tapperhet och de många äfventyr han genomgått och med hvil-
