184
kas förtäljande han under sitt uppehåll hos konungen brukade roa honom — tilldrog honom så Carls personliga välvilja, att han genast utnämnde honom till major vid Skaraborgs regemente, för hvilket han sedermera vid sin hemkomst till fäderneslandet satte honom till chef. Det är som sådan vi nu återfinna honom.
Det första bruk Stael, i denna sin nya värdighet, gjorde af sina insteg i konungens gunst, var att bönfalla det Hysing måtte blifva ihågkommen vid nästa utvexling, som skulle kunna komma å bane, emedan hans (Staels) regemente snart skulle förlora sin pastor, som fått en annan befattning, och han icke kände någon, åt hvars religiösa nit han hellre ville anförtro sina soldaters andliga behof än åt denne bepröfvade väns.
Konungen hade sjelf en allt för djup och allvarlig gudsfruktan för att ej förstå dess inflytande äfven på krigarns lif, och hur just dennes råa kraft behöfver tämjas af läran om en annan, en högre makt, som leder hans vapens lycka, och bevistade sjelf alltför ofta gudstjensten i soldaternas läger, för att icke sätta värde på den lärare, som kraftigt och klart predikade Guds ord, allom till salighet som tro; kung Carl var derför icke svår att beveka till samtycke, och kung Carls löfte var detsamma som hans handling.
Det var fem år sedan Stael lemnat sin fångenskap, och under denna tid hade ej någon underrättelse tillfört honom ett ord om hvad som händt hans hustru. Fångarnes kort efter hans flykt inträffade förskingring och det svenska fältkommissariatets i Moskau upplösning, hade afbrutit alla regelmässiga förbindelser mellan fångarne och deras fädernestland, och lemnat åt lyckan eller slumpen, att afgöra om någonsin ett bref framkom till dess bestämmelse eller icke.
I dessa omständigheter sökte Stael en lugnande tröst mot sin alltid gäckade väntan på svar på något af de många bref han tillskrifvit sin hustru, och under den smärta som ovissheten om hennes öde förorsakade honom, fann han sin enda tröst i de pligter fäderneslandet påkallade och de sysselsättningar de gåfvo honom.
Så, visserligen betungad af oro och smärta, men dock icke öfvergifven af hoppet, befann sia Stael hösten och vintren 1717 med sitt regemente i Skåne, der Carl sammandragit flera trupper, för att vara till hands mot Danskarne, som då hotade med anfall i denna provins. Han låg i trakten af Christianstad, och var julaftonen, med en stor del af sina officerare, bjuden att äta gröten på Araslöf.
