185
Här bodde på den tiden en gammal grefvinna Bonde, stor i ättartal, liksom i rikedomar, emedan hon var dotterdotter af konung Christian den fjerde och hans andra gemål Christina Munk, och icke räknade mindre än trenne då regerande konungar med sig beslägtade.
Enka, barnlös och ensam, hade hon hos sig upptagit och till ensam arfvinge utsett sin systerdotter, fröken Sophia Ridderskantz, hvars skönhet och tjusande älskvärdhet långt mer än den stora förmögenhet som grefvinnans testamente tillförsäkrade henne, tillvann henne alla hjertan och kallade en svärm af tillbedjare i hennes spår.
I detta, vi vilja nästan säga, lilla hof, i anseende till den ceremonie, den fina takt och yppighet, som den gamla grefvinnan vidhöll i sitt hus, se vi Stael, vid aftonmåltiden julaftonen, midt emellan henne och den tjuguåriga vackra arftagerskan, vid det af välfägnad och silfverkärl dignande bordet, ett mål för alla de yngre officerarnes afund, och just färdig att tömma sitt glas till fröken Sophias ära, då en betjent inträdde och förkunnade honom att en julgåfva var honom tillsänd från konungen.
— Ifrån konungen! — sade den gamta grefvinnan med mycken vördnad, hvarvid det såg precist ut som bugten på hennes näsa höjt sig en linie. — Konungens bud bryter lagets helgd, och ni eger frihet att lemna mitt bord för att mottaga den kungliga gåfvan; så vida det icke annars kan ske här på er plats — tillade hon. — Konungens presenter kunna svårligen vara af annan beskaffenhet än att de kunna presenteras der.
— En fullmakt? Vi skola kanske mista vår chef — hviskade officerarne med mulnade pannor sig emellan.
— En värja eller något annat dyrbart vapen — gissade fröken Sophia.
Nyfikenheten grep temligen starkt alla sinnen. Betjenten fick befallning att efterhöra gåfvans beskaffenhet och inbära den; men återkom med det svar att den af öfversten sjelf borde mottagas ur budets hand.
Detta spände ännu i högre grad den redan väckta undran,
— Min öfverste — sade grefvinnan — man måste gifva kejsaren hvad kejsaren tillhörer, och jag beder derför ännu en gång, att icke låta hindra er af er plats vid mitt bord och min sida från att gå och tillegna er konungens gåfva.
