186
Hvem kan beskrifva Staels öfverraskning och glädje, då han i budet från konungen igenkände Hysing? Med ett utrop af förtjusning störtade de i hvarandras armar, och en lång stum famning, kind emot kind, fuktade af glädjens tårar, vittnade hur litet tiden verkat på deras känslor,
— Som min ädla värdinna sade: “Kung Carl sänder inga gåfvor som ej kunna mottagas vid hennes bord!” Kom derför med och tag er plats der! Men först ett ord om min maka! Fort, fort!
Det uttryck denna fråga frambringade på Hysings ansigte isade Stael med fasa. — Hvad vet ni? Hvad har händt? Store Gud, hvad har ni att säga mig? Ert ansigte förråder er, Hysing!
Och hvarje blodsdroppe sjönk tillbaka från hans kinder, lemnande dem bleka och färglösa som ett liks.
— Min Gud! — suckade Hysing och bortvände sitt ansigte.
— Tala, tala, säger jag!
— Jag kan icke! Ni vet då icke?
— Hvad?
— Att er maka…
Stael satte handen hotande emot hans bröst.
— Är död.
— Död, — utbrast Stael och vacklade lik pelarn, som af ett jordskalf rubbas ur sin jemnvigt. — Min Ingeborg död! Ni har emottagit hennes sista suck; ni har hört hennes läppar för sista gången upprepa mitt namn? Hon tänkte på mig i döden? Säg, säg! Jag eger styrka att höra allt! — Och han sjönk halfqväfd af snyftningar ned på en stol.
— Ty värr, kan jag icke en gång bringa er denna sista tröst.
— Huru?
— Jag såg henne icke under hennes sista sjukdom. Den lärer varit kort. Hon dog hastigt.
— För kort för att vänskapen skulle hinna till hennes sida? Hysing, det är icke möjligt! Någonting ligger derunder.
— Nej, vid Gud! Jag var sjelf sjuk under de dagarne och derigenom hindrad. Men Du Rietz lärer varit hos henne; han har mottagit hennes sista suck; jag har sjelf sett den graf han beredt henne, och läst den enkla skriften han ristat derå: Här hvilar en svensk makas hjerta, som brustit af kärlek och smärta.
