188
gästfriheten på detta ställe. Äfven hon blef dithämtad från Christianstad, dit Hysing fört henne, och omhuldad med det beskydd som den gamla grefvinnan räknade till sin värdighet att sprida till alla omkring sig. Här blef den lilla fickan snart en gunstling hos alla och ej minst hos Stael sjelf, som i henne trodde sig se en qvarlemnad skymt af den älskade, hvilken vid henne fästat så mycken kärlek och öfvat en moders huldhet och omsorger.
Den lilla flickan, som nu fyllt sina elfva år, och lärt sig känna behofvet af qvinlig huldhet, lemnade emellertid Stael ofta för att söka Sophia. Då han en gång lät sin otålighet deröfver utbrista, sade hon: — Fröken Sophia är god emot mig, alldeles så, som er hustru var det; hvarför skulle jag icke då få älska henne?
— Som min hustru? — upprepade Stael och förmörkades ännu mera.
— Ja, som hon; ty jag känner ingen mer så god, att jag vid henne kan likna fröken Sophia.
— Hvilken jemförelse! — suckade Stael. — Nej, ingen kan likna henne! Man säger väl att af narrar och barn får man höra sanningen, men hur mycket oftare dårskaper?
Och med dessa ord vände han sig för denna gången ifrån flickan; men han behöll dock ej något varaktigt missnöje mot henne.
Vintren förgick, och våren 1718 var inne. Liksom bien i
sina kupor, började nu också regementerna att röra på sig, och
planerna mot Norge att sysselsätta krigarnes uppmärksamhet.
Då nedkom Stael en morgon, tvertemot sin vana, med Hysing till frukostbordet, och tillkännagaf att han ämnade afresa samma dag.
— Alla sågo på honom med stora ögon, och grefvinnan frågade honom temligen förundrad: — Är detta ert allvar?
— Ni må väl fråga det, min grefvinna! Men så är det verkligen.
— Ni är sjuk, min öfverste, och skall icke kunna uthärda strapaserna af fältlifvet. Ni vet att vår konung icke sparar sina män. Gif er först ro att tillfriskna och infinn er sedan vid armén.
— Jag har nog länge legat här oduglig och eländig; ett bedröfligt föremål för er godhet, men ni skall icke hafva låtit
