Sida:Georg Bogislaus Stael v. Holstein 1854.pdf/197

Den här sidan har korrekturlästs

189

den falla på en otacksam. Jag vill derför, innan jag känner mig tryckt af känslan att ovärdigt hafva begagnat den, kunna betyga er det dyrbara minne jag deraf alltid skall bibehålla.

Den gamla grefvinnan, som var lika öfvertygad om att det var hela verldens ovilkorliga förbindelse att rätta sig efter hennes råd som välment i djupet af sitt hjerta, invände emellertid: — Ni hör af mig, min öfverste, att ni är för svag att stå ut med några marcher och fatiger. Jag tillåter er derför icke utsätta er derför. Ni gvarstannar här tills ni hunnit repa er. Här skall ingenting fattas er.

Er godhet är mig mer än mycket värd, min grefvinna; men jag har min bjudande röst här! — Och han lade handen på hjertat. — Det är min hustrus röst, som der talar; den talar i fäderneslandets och pligtens namn. Den sorg skulle vara ovärdig att egnas henne, som kunde göra sig döf derför. Det är endast i uppfyllandet af dess bud jag kan ära hennes minne, och derför…

— Det är vackert och värdigt af en äkta man! Han kan aldrig ära sin hustru nog, hvarken i lifvet eller efter döden. Derför bör ni icke exponera ert lif innan ni hunnit resa ett vackert monument öfver henne. Det kan ni hafva tid att ombestyra medan ni ligger här och hemtar edra krafter.

— Ni har hört mina skäl, min grefvinna,

— Och jag har förklarat er mina,

— Min goda moster — inföll nu fröken Sophia, med en blandning af godhet och stolt ädelhet i sitt väsende, som äfven på den gamla grefvinnan tycktes göra ett emotståndligt intryck. — Ni kan icke misskänna den ädla bevekelsegrunden till öfverste Staels beslut, eller söka motsätta er det. Nej, hvilken qvinna måste icke skänka det sin vördnad? Låt honom lyda den dyra rösten! Den kan icke missleda honom.

Stael såg tacksamt upp emot Sophia, och mötte en blick, ur hvars blåa djup en så ren och klar känsta strålade, att den icke sänkte sig för hans öga, utan stolt och fritt mötte det.

— Min kära Sophia — sade grefvinnan. — Jag tror mig verkligen så djupt som någon hafva känt hvad en maka har rätt att fordra. Men att mannen skall uppoffra sig efter hennes död, hör till de pligter, som öfverstiga det vanliga måttet, och som han kan åsidosätta, utan allt mankemang för hennes minne.

— Hur kan hjertats bästa, frivilliga offer vägas på den gradmätta pligtens våg? Ack, de äro, de måste vara något helt annat! Och jag skulle mycket bedraga mig om det hjerta, som