190
kunde fatta en sådan föresats som öfverste Staels, äfven skulle kunna uppgifva den.
— Haf tack, sköna fröken! — Och Stael fattade Sophias hand. — Ni förstår mig. O, hvarför kände ni icke också henne, som jag begråter? Ni skulle då icke förundra er öfver min smärta, utan endast finna den naturlig.
— Jag känner henne. Ni har lärt mig det; ty man egnar icke en sorg, sådan som eder åt en vanlig qvinna. Och jag tackar för den lärdom ni gifvit mig, lärdomen hur en ädel, en högsinnad qvinna skapar sin odödlighet.
— Min kära pastor — sade emellertid grefvinnan till Hysig, hvilken hittills varit en stum åhörare. — Jag ålägger er, att när ni kommer till Malmö, der ni träffar general Liewen, ni lemnar honom ett bref, som jag vill tillskrifva honom, så torde vi få se om icke en generals order skall förmå den hallstarrige att rätta sig efter hvad jag säger.
— Jag känner öfversten — sade Hysing — och jag vågar försäkra, att ni derigenom endast skall ge honom en smärta mer att kämpa emot, utan att dock rubba honom en hårsmån från sin föresats.
— Också motsägelser från det hållet! —utbrast grefvinnan helt förtretad. — Nå, så farväl med er, mina herrar! Med min gästfrihet vill jag ingen besvära! Men det säger jag er, min öfverste, att hade ni varit min egen son, hade jag icke handlat med er annorlunda, utom i det fallet att ni då, utan krus, hade varit nödsakad att lyda mig.
När det sålunda blef rent allvar med resan, tänkte Sophia på lilla Sigrid, och på svårigheten för det arma barnet att blifva kastadt hit och dit, hvarföre hon bad att få behålla henne tills vidare, hvartill Hysing så mycket hellre samtyckte, som det lättade ett stort bekymmer, hvilket han annars för henne skulle hafva erfarit; och grefvinnan lät tillsäga om sin egen täckvagn för öfversten, på det han åtminstone “väl konserverad” måtte komma ur hennes hus.
— Ett förträffligt fruntimmer, fröken Sophia Ridderskantz! — anmärkte Hysing, vid det de stodo färdiga att sätta sig i vagnen, och lilla Sigrid vid hennes sida stod i fönstret och vinkade med sin lilla hand till afsked åt honom. — Vet ni, herr öfverste, af alla qvinnor jorden bär, tror jag ändå att de svenska höra till första skoffan.
