191
25 Kapitlet.
Den bekanta katastrofen af den elfte December tillintetgjorde resultaterna af de oerhörda ansträngningar, med hvilka det utblottade landet uppställt en här till Norges intagande, och släckte Staels, liksom många andras förhoppningar, att ännu en gång få se segerlyckan vänd till kung Carls vapen, samt Sverges gamla anseende och makt återupplilvade. Den vändning sakerna fingo i efterträdarens hand är alltför bekant att här beböfva vidröras. Liksom de andra vännerna af Sverges ära och väl, måste äfven Stael låta sig nöja, att se hur allt gick på tok, och hur det arma landet behandlades lik en utblödd kämpe, den man stympar och plundrar intill bara kroppen, utan att kunna lyfta sin hand, eller taga ett enda steg till dess försvar.
Armén var förstörd, dess kassor förskingrade, Norrköping en askhög, Marstrand intaget af Tordensköld, fästningen förrädiskt uppgifven af Dankward, Elfsborg hårdt belägradt, och sjelfva Götheborg hotadt af den danska sjöhjelten, som öfvermodig af sina lyckliga segrar ej hade någonting mindre i sigte än intagandet af denna stad.
Sådant var med få ord tillståndet, då Stael, som med sina Skaraborgare låg kommenderad till försvarandet af sistnämnde stad, som för tillfället hyste sjelfva prins Fredrik och fältmarskalken Rehnsköld inom sina murar[1], den sista Juli satt i sitt qvarter, och för den inkommande Hysing gaf sitt missnöje luft i följande anfall:
— Nå väl, min kära Hysing, går det icke bra sedan nageln i ert öga, enväldet, blifvit afskaffadt? En ärofull tid, den närvarande, för vårt kära land!
— Bedröflig, herr öfverste, mer än bedröflig.
— Så! Ni medger det verkligen? Men då måtte ni väl ock kunna förmå er erkänna att makten är tillräckligen styckad åtminstone, för att felet ej skulle kunna tillskrifvas dess koncentrering i någon viss hand.
— Det medgifves — sade Hysing och log.
— Också det! Och ni ser följden. Öfverallt feghet, förräderi, slapphet och rådvillhet. Anden, den besjälande anden är borta; strängen, som gaf pilen sin kraft är brusten, och den splittrade makten har hvarken styrka att ge riktning åt nationens anda eller väckelse åt dess ädlare lif.
- ↑ Se Märkvärdigheter rörande svenska adeln af Barfod; sid. 15.
