192
— Kära herr öfverste, nu är det en gång för alla så med våra menskliga stadgar och former, att de aldrig kunna frambringa ett fullkomligt godt; och det just emedan vi, som borde lämpa oss efter dem, äro så ofullkomliga. Då de på ena sidan förebygga ett ondt, äro vi färdige att på den andra öppna vägen till ett nytt. Och hvad tror ni vi böra tillskrifva orsaken till det elände som öfvergår fäderneslandet, om icke just begäret till den makt man inskränkt.
— Huru, min kära pastor?
— Ni skulle då icke kommit till den öfvertygelsen ännu?
— Ni har hört mina tankar. Det är tvertom bristen på en enda, som kan lifva och sammanhålla allt, som är skulden dertill.
— Ni skulle då icke hafva er bekant hvad man temligen allmänt tillskrifver afsigterna med det spel som drifves?
— Nej, jag tillstår. Ni vet att mitt lynne hvarken är att intränga i andras planer eller tyda deras handlingar.
— Ni är för hederlig dertill, min öfverste; och det är ej heller en sådan man som ni är, som man väljer, hvarken till förtrogen elier handtlangare för vinnandet af sådane ändamål här sökas. Det är snarare underligt att man låtit er komma så nära skådeplatsen för den ena afdelningen af det stora sorgspelet. Men kanhända har man trott sig derigenom kunna gifva sig ett sken af rättfärdighet och att er egen ära och heder skall lägga er blindhetens fjäll öfver ögonen.
— Det är väl mycket sagdt.
— Och jag vill säga mera! Hvarför skulle man i detta ögonblick afslå den tappre öfverstlöjtnant Lilljes begäran om undsättning till det, snart sagdt, nedskjutna Elfsborgs försvar, om icke för att också här låta det gå till den yttersta gränsen af olycka, på det man må öfvertyga nationen om odugligheten af drottningens regemente och öfverlemna det åt Hessarn, som ingenting mer älskar och eftersträfvar hos sin gemål än — kronan på hennes hufvud?
— Det är nedriga misstankar. Prinsen kan visserligen vara kall för Sveriges intressen, missförstå dess ära och väl, men…
— Af hvilka andra skäl skulle väl Lillje lemnas i sticket, då prinsen har er här, hvars nit och tapperhet han känner? Hvarför skulle ni i denna stund vara okunnig om den begärda hjelpen, om han icke fruktade hvad tvenne sådane män som ni och Lillje skulle kunna göra fienden?
— Hur vet ni, att det eger sin grund hvad ni berättar?
