193
— Hur jag vet det! Sådane rykten sprida sig hastigt. Medan ni sofver er middag, hinna de cirkulera kring halfva staden. Ni behöfver blott gå ned på gatan och tala med den första ni träffar, skall ni höra mina ord besannade, och den bedröfligaste beskrifning på fästningens tillstånd: kanonerna demonterade, murar och hus genomskjutna, soldaterna utan skydd mot de fiendtliga kulorna bakom sina nedramlade bröstvärn, och till råga på allt detta lärer ett kruthus i natt sprungit i luften. Sådan är beskrifningen af budbäraren, som kommer derifrån.
— Och man vägrar Lillje undsättning? Men nej! Jag vill sjelf göra mig underrättad om saken. Ni kan vänta mig här, skall jag om en stund låta er få veta, hur mycket som egentligen är att sätta tro till, af hvad ni berättat med så mycken trovärdighet
— Hvart ämnar ni er?
— Dröj, ber jag er, på det jag vid min återkomst må kunna upplysa er! — Och med dessa ord lemnade Stael rummet.
Efter något mer än en timmas tid återkom han. Det syntes på uttrycket af hans ansigte att ett stort beslut låg stadgadt i hans själ.
— Nå herr öfverste, — sade Hysing, sedan han några minuter väntat på att Stael skulle bryta tystnaden — har jag haft rätt?
— Ty värr!
— Ni har träffat prinsen?
— Ja.
— Och han?
— Reser i morgon bittida.
— Sedan han beordrat undsättning till Elfsborg?
— Nej, Hysing! Men det skall icke gå förloradt! Så sannt jag är en hederlig karl, skall det räddas och Sverige ännu erfara att det finns hjertan och armar att skydda dess väl.
— Hvad tänker ni göra?
— Det sista min Ingeborg bjudit mig — fylla min pligt.
— Herr öfverste, ni har bestämdt ett stort förslag i tankarne.
— Bed Gud för dess framgång.
— Hvad?… Dock, så när hade jag gått för långt med mina frågor? Förlåt mig det!
— Jag förstår. Ni önskar veta det?
— Nej, behåll er hemlighet. Jag vill icke framtvinga den om ni icke finner mig den värd.
