195
sätt, i stället att ådraga honom någon förföljelse från den, hvars intressen det korsade, tvertom tvingat denne att låtsa enskildt bifall till den allmänna beundran och visa hjelten de utmärkelser, som han i allas ögon förtjenade.
Af detta skäl och för att göra sig populär, se vi Fredrik under denna resa föra Stael såsom gunstling oupphörligt vid sin sida.
Skåne var genom sitt läge, sin historiska betydelse och sin sjelfständiga adel en alltför vigtig och betydande provins för att ej bland de första blifva hedrad med konungens besök; och i Skåne var fröken Sophia Ridderskantz, på Araslöf, en alltför betydande ung fröken, att ej äfven förtjena en kunglig uppmärksamhet. Kung Fredrik ställde derför sin resa så, att han på vägen från Christianstad for upp på Araslöf för att frukostera.
Trenne år hade förflutit sedan Stael lemnat detta ställe, der han mottagit den krossande underrättelsen om sin makas död, och der sorgen afpressat honom så många tårar och en så djup förtviflan. Det var med smärtsamma erinringar han återsåg det, men ut dessa framträdde tillika minnet af all den godhet och det deltagande, han här erfarit. Han hade icke förr reflekterat dertill, ty smärtan och saknaden hade undanträngt allt annat, men nu trädde de, med ett verkligt kraf på hans tacksamhet, för hans tankar, och han välsignade rörd de ädla hjertan, som gjort så mycket för att mildra hans lidanden.
Emellertid var den gamla grefvinnan hädangången och fröken Sophia residerade nu ensam på stället. Hon var ståtlig och präktig; hade omgifvit sig med en passande fruntimmersuppvaktning, bibehållit den gamla trogna, i husets tjenst och ceremonier inöfvade, tjenarepersonalen, och fullföljde samma furstliga lefnadssätt som i grefvinnans tider.
Med den vackra värdigheten, som ädla själsgåfvor och ett utbildadt medvetande om sjelfständighetens dyrbara rätt skänker den unga, sannt bildade qvinnan, visade sig fröken Sophia som värdinna för sina kungliga gäster. Älskvärdhet och behag, takt och en belefvad säkerhet stämplade hela hennes väsende. Då hon helsade Stael, sade hon, i det hon räckte honom sin hand:
— Ni har gjort er ett stort namn, sedan jag sist såg er, herr öfverste; och jag skulle verkligen rodna öfver min ringa fosterlandskänsla, om jag icke med det varmaste hjerta dertill lyckönskade er.
— Ni är mycket god, min fröken, och er lyckönskan kan icke annat än vara mig dyrbar; men jag förtjenar den icke,
