196
och fosterlandet skulle vara mycket att beklaga om det skulle nödgas räkna till förtjensterna hos dess män, att de uppfylla sina pligter.
Sophia log i stället att svara. Den skyldiga uppmärksamheten mot konungen och hans gemål tillät henne icke att längre uppehålla sig med Stael, utan kallade henne till kretsen af deras närhet; men så stor var tjusningen af hennes väsende, att hon med oemotståndlig makt drog Staels blickar till sig och fängslade dem under hela detta besök.
Efter återkomsten från denna resa fann Hysing, som
alltjemt bodde och vistades hos Stael, att denne började visa en
ömtålighet och retlighet, som egentligen voro fremmande för
hans lynne och endast kunde tillskrifvas någon tillfällig
stämning. Sedan han länge och väl funderat på orsaken, under det han
dag efter dag fått lära sig alt tåla korta, tvära och afvisande
svar, då han efter den gamla vanligheten ville inlåta sig i
några förtroligare samtal, sade han en gång, sedan han blifvit
ganska häftigt afklippt i sitt tal:
— Vet ni hvad, herr öfverste? Det förefaller mig, att jag blifvit en öfverflödig, att ej säga besvärlig eller förhatlig person i er dagliga omgifning, och jag ernar derföre taga mitt parti, innan ni kanske sjelf en vacker dag jagar mig på porten.
Vid denna oväntade anmärkning, spände öfversten upp sina ögon, såg på Hysing, som om han trott sig få se honom med ett nytt ansigte och sade:
— Är ni klok, Hysing, eller hvad skall detta betyda?
— Och kan ni tro, att jag skulle vara det, om jag icke märkte hur förändrad ni blifvit? Jag har sett er i många skiften af ert lif, men hvad det nu går åt er, vet jag icke, ty ni är icke mer lik er sjelf.
— Ja-såå! — — Har jag förtörnat dig, förolämpat dig, så förlåt mig, kära Hysing! Ser du, med sina vänner kan man glömma sig, just derför att man känner dem som vänner.
— Icke behöfver ni bedja mig om ursägt! Jag menade det icke så, kära öfverste! Men det gör mig ondt att se er så der konstig. Något fattas er.
— Ja, Hysing, någonting fattas mig verkligen, mycket fattas mig, allt fattas mig. Det är så tomt omkring mig och så tomt framför mig, hela lifvet utåt, ända till grafven. Jag är
