197
blott trettiofem år, kanhända har jag icke tillryggalagt halva min bana och likväl bar jag förlorat allt, allt som skulle ge den värde och glädje. Innan kort skall en beseglad fred också göra min verksamhet öfverflödig för fäderneslandet, och sedan — — hvad har jag sedan att lefva för?
— Denna skildring är mörk, fasligt mörk; men har ni icke länge haft den för ögonen?
— Utan tvifvel.
— Och likväl är ni annorlunda nu. Det måtte ha något annat skäl.
— Den tränger sig nu på mig med våldsammare kraft.
— Såå. — — Och hvarföre? Det är just sedan ni kom hem från er resa med kungen, som en så stor förändring påkommit.
— Kanhända… möjligt,
— Den borde i stället hafva skingrat, muntrat er.
— Tala icke om skingring eller muntran för mig!
— Ni har med konungen varit på Araslöf?
En färgskiftning, som af en rodnad flög öfver Staels kind och han svarade med ett kort: — Ja.
— Hur fann ni det der?
— Bittra minnen! Förstår ni icke Hysing, allt hvad jag der lidit och måste erinra mig?
— Kära herr öfverste! Det är icke värdt att gå på omvägar längre. Tillåter ni mig att tala rent ut; säga hvad som fattas er och hvar ni borde finna tröst?
— Ni tviflar väl ej att min gamla vänskap är densamma?
— Nej! Ni lofvar alltså att icke bli förtörnad?
— Den sjuke tar med erkänsla emot hvarje föreskrift.
— Ni borde då tänka på att ersätta den förlust ni lidit och… Han hejdade sig, som för att iakttaga hvad verkan detta skulle åstadkomma på Stael. Denne satt stum som en bild, med ögonen nedslagna mot golfvet.
— Ja, ni borde tänka på det, tänka på att gifta er igen — — återtog Hysing, — Och herr öfverste, har ni väl sett någon mera passande för denna plan, någon qvinna så värd att jemföras med er maka, ville jag säga, som fröken Ridderskantz?
— Jag skulle alltid frukta begå en orättvisa emot min Ingeborg, om jag skulle våga jemföra någon med henne.
— Att likheter ju verkligen existera kunna vi ju icke neka till? Men säg mig upprigtigt, har ni aldrig funnit någon sådan mellan den jag nämnde och er salig hustru?
Stael teg.
