199
— Ni vill icke ut dermed! Ni har då verkligen gjort det. Ja, ni har återsett fröken Ridderskantz, och ni kan icke neka att ju hon skulle vara er värdig.
— Kära Hysing! — — — Nej! Jag har icke tänkt på något sådant.
— Och om ni hade det, hvad ondt vore i det? Menniskan är nu sådan en gång, att hon icke kan lefva nöjd med sorgen; hon måste trösta sig, glömma…
— Det vore ovärdigt af mig att glömma en maka, sådan som min Ingeborg.
— Jag ber er icke glömma. Tvertom, om nu verkligen fröken Sophia liknar henne, så äger ni ju blott er makas minnen?…
— Men jag skulle då bedraga fröken Ridderskantz på den tillgifvenhet jag vore skyldig henne. Nej, min kära Hysing, jag tror det ändå vara det klokaste att slå sådane tankar ur hågen. — Och med dessa ord afbröt han samtalet.
Åter förgick ett år, hvarunder detta ämne ej så sällan upptogs och ånyo diskuterades al våra begge vänner. Då man ofta hör ett förhållande upprepas blir man slutligen förtrolig med dess möjligheter; och då Stael noga öfvervägde de ovanliga egenskaper och naturens och lyckans gåfvor, som funnos förenade hos fröken Ridderskantz, kunde han ej neka, att de voro liksom afvägda, för att ersätta en sådan saknad, som den förlusten af en maka, liknande hans, efterlemnade, Men ändå var det honom svårt att förmå sig taga ett enda steg till närmande af detta mål, och himlen vet om han någonsin skulle hafva beqvämt sig dertill, om han icke slutligen sett sitt enda sällskap i ensamheten sig beröfvadt.
Hysing blef nemligen utnämnd till kyrkoherde i Eskilstuna. Stael skulle alltså förlora äfven denne väns dagliga umgänge. Vid tanken på den enslighet, hvaråt han sedermera skulle finna sig öfverlemnad, började verkligen föreställningen af ett nytt äktenskap att allvarsammare sysselsätta honom; och Hysings uppmaningar började äfven vid denna tid blifva ifrigare, och skälen mera vältaliga.
Så reste Stael ändtligen ned till Araslöf och skred till verket af en förklaring.
Hans stora rykte och de personliga företräden, som utmärkte honom, tillvunno honom det hjerta, som hittills försmått tusendes hyllning. Nu trodde sig Stael i en ny förening kunna börja hoppet af en ny lycka.
