199
Ju mera han lärde känna Sophia, ju mera öfvertygades han verkligen att hon, endast hon var den som ännu en gång skulle kunna lyckliggöra honom. Men långt ifrån att denna öfvertygelse undanträngde Ingeborgs bild, qvarhölls densamma så mycket trognare, emedan det blott var minnet af hennes egenskaper och hennes själs ovanliga lyftning, som trädde honom till möte i dem en närmare bekantskap med Sophia allt mer och mer utvecklade. Så älskade han begge, i minnet och i verkligheten, utan att kunna skilja dem nog för att jemföra någonderas företräde.
27 Kapitlet.
I början af sommaren 1722 skulle Stael von Holstein och fröken Ridderskantz fira sitt bröllop på Araslöf. Hösten förut hade freden med Ryssland blifvit afslutad, hvarigenom alla krigsfångarne, å ömse sidor, erhöllo sin frihet, jemte rättigheten att återvända till sitt fädernesland. I anseende till den vidsträckta rymd, hvarpå de i Ryssland varit spridda, och den förestående årstiden, med sina svårigheter att komma fort på vägar och stigar, kunde de icke hinna blifva samlade på en punkt, för att derifrån öfverföras, förr än påföljande våren. Bland de fångne egde fröken Sophia tvenne bröder, hvilka så tidigt gingo ut i kung Carls krig, att kon knappast kunde påminna sig hafva sett dem, men genom hvilkas närvaro hon ville öka glädjen af sin bröllopsfest.
Hysing, som på våren tillträdt sitt pastorat, men vid skiljsmessan från Stael lofvat att komma till hans bröllop, för att förrätta vigseln, hade äfven åtagit sig det uppdraget att infinna sig i Stockholm vid fångarnes väntade ankomst, för att underrätta brudens nyssnämnde bröder, jemte Ingeborgs alla syskon och anhöriga om den förestående föreningen och formligen invitera dem till brölloppet.
Emellertid var lysningstiden redan inne och Stael, för att vara sin fästmö nära, nedrest till Christianstad, der äfven hans förra svärfar, general Horn, af sin tjenst var fästad, och derifrån de begge tillsammans ofta reste ut till Araslöf, på det äfven den gamle skulle lära närmare känna den, som skulle ersätta hans älskade Ingeborgs plats i Staels hjerta. Och oaktadt de mäktiga känslor, som talade för den käraste af hans döttrar, kunde den ädle gråhårsmannen icke vägra sitt bifall till Staels val.
