200
Den tredje lysningsdagen var redan för handen. Det var en ljuf, vacker dag, med något vemodigt i sin milda luft, sitt fullkomliga lugn och sin halfklara belysning, och äfven på Sophias sköna ansigte låg ett uttryck af samma inneboende mening. Sedan gratulationsvisiterna voro borta, lemnade Sophia sin arm åt generalen och bjöd på en promenad ut i trädgården. Från denna vek hon ut i en vacker löfäng, den Stael nu för första gången fann upptagen af gångar, som en liten park, hvilken prydnad naturen annars förnekat detta ställe.
Efter några vandringar hit och dit ledde Sophia sina gäster emot en liten mörk poppellund, tätt genomflätad med caprifolium och murgrön, inom hvars mörka skuggor de funno ett smakfullt, dyrbart marmormonument, på hvars framsida stod en vacker inskription jemte Ingeborgs namn, med en friherrlig krona öfver.
— Stael, — sade Sophia och räckte honom sin hand, under det hon höll sig fast vid generalens arm — det är blott en fruktan som stör min sällhet, den att icke vara värd det hjerta, som lyckliggjorts af en Ingeborg Horn, och att min plats vid din sida skall förbittra hennes faders saknad.
— Om det så vore, — svarade generalen — skulle det vara emedan åsynen af er skönhet och edra egenskaper så mycket lifligare skulle återkalla minnet af min dotter och påminna mig om hvad jag med henne förlorat.
— O nej, nej! Jag kan icke likna henne. Men må den pietistiska vördnad jag hyser för hennes minne, och mitt bemödande att upphinna det ideal af qvinlig fullkomlighet, jag i henne föreställt mig, göra mig värd att intaga den plats hon egt i begges edra hjertan! O, min general, säg mig att en gnista, en enda gnista af den kärlek som tillhört henne, hädanefter måtte falla på min del.
— Sköna fröken! — sade den gamle krigarn, och tryckte sina läppar på Sophias mjella panna — Jag trodde icke att min faderskärlek skulle få fira nya triumfer, men den gör det, då ni ger mig den ljufva rättigheten att dermed få omfatta er.
Sophia tryckte sig intill den gamles hjerta och Stael betraktade henne lika förtjust som rörd öfver den känsla, som uppenbarade sig i hennes ömhet för den ädle åldrige mannen.
En mild, nästan högtidlig stämning grep allas sinnen, och en helig tystnad lade sig öfver stunden. Det var som om sjelfva naturen velat lyssna till slagen af de hjertan, som rördes af så ljufva känslor, då helt hastigt ett svagt rop lät höra sig, och ett prassel förmärktes bakom löfväggen.
