201
Allas ögon sågo frågande på hvarandra, under det en hemlighetsfull darrning skakade allas leder och dref blodet från allas kinder.
Stael gick emellertid till sidan, hvarifrån ljudet hördes, och böjde undan grenarne, för att öfvertyga sig om hvad som kunde förorsaka det. Men knappast var detta gjordt innan han med bleknade läppar utropade:
— Store Gud! — och tog ett steg tillbaka. I nästa ögonblick störtade han dock med pilens fart genom buskverket, så att det knakade och brakade i de nedtrampade grenarne, hvarpå dock lika hastigt dödens stillhet följde.
Staels våldsamma framfart hade emellertid banat en öppning genom den täta grönskan, den nu både Sophia och generalen beträdde. Men till hvilken syn skulle de bär blifva vittne!
Bakom den lummiga grönskan, som omgaf monumentets plats var en liten fri, gräsbeväxt plan med några mossiga stenar. Der, nedsjunken mot en sådan, låg ett afsvimmadt fruntimmer och vid hennes fötter Stael, blek, stirrande, nästan lika sanslös som hon, och mellan begge en liten åttaårig flicka, lutad öfver den förra, kyssande hennes händer, panna och kinder för att återkalla henne till lifvet.
— Barmhertige Gud, är det ett bländverk? — utropade Horn — Min dotter, min Ingeborg! — Och äfven han var färdig att öfvergifvas af sina krafter.
— Er dotter! Staels maka? — stammade Sophia och fattade omkring stammen af en ung närstående lind, för att icke sjunka till jorden.
— Det är hon! O Gud, hvarför kan jag icke dela mina krafter för att uppehålla begge! — Och han sträckte sina händer mellan Ingeborg och Sophia.
I detsamma trängde sig äfven Hysing, ledsagad af Sigrid, fram genom den nyss öppnade vägen.
— Herre min Gud, så här står till! Ödet har då sparat mig den svåra befattningen af budbärare i detta ömtåliga ämne! Det måste uppkalla stora skakningar! O, min Gud!
Då den lilla flickan, som stod vid Ingeborgs sida, hörde Hysings röst, vände hon sitt lilla ansigte mot honom och sade:
— Ändtligen kommer du tillbaka, snälla pastor. Här är så ängsligt! Se på min mamma! Jag är så rädd. Dessa främmande menniskor, vilja de oss något ondt?
— Frukta intet! Du befinner dig nu för första gången i ditt lif mellan fader och moder.
