202
— Min far! — utropade den lilla flickan och fattade som af en hemlig instinkt Staels hand, lade den i Ingeborgs och höljde begge med sina kyssar.
Vid detta ord och vid denna beröring, slogo de begge makarne upp sina ögon; deras blickar sammansmälte med hvarandras och med deras barns.
— Min far, min mor! — utropade den lilla flickan och slog sina armar omkring begge.
Omslutne af ett sådant föreningsband sjönko de begge makarne bröst mot bröst i en omfamning, som måste framkalla englars leende, och tårar i hvarje menskligt öga.
Hvad Sophia skulle erfara, var Ingeborg den första att fatta. Från Staels armar vände hon sig derför till henne och sade:
— Ni hatar mig, fröken Ridderskantz. Hur dyrt måste jag icke köpa den lyckan, att kunna säga till min dotter: “Här återfinner du din fader!”
— Min fru, — sade Sophia med stolt värdighet — man byter icke så lätt känslor, att ett ögonblick skulle förvandla beundran i hat. Och jag tror mig ega vittnen här, som kunna intyga huru jag hittills betraktat er.
— Hittills, men nu, men hädanefter?
— De egenskaper, som jag i min föreställning af er gjort mig till mönster, skulle jag alltför ovärdigt uppfattat, om de icke bjödo rättvisa åt anspråk sådana som edra.
— Fråga vittnet der! — och Ingeborg visade på Hysing — Han skall kunna intyga den fruktan, den smärta och de tårar som tanken på detta ögonblick kostat mig; han vet hur jag stridt med den plågande känslan att bryta eder lycka; och vittnet deruppe, — och hon visade mot himlen — han ser att jag ännna i detta ögonblick skulle vilja offra mig för er begge; men eger jag rätt att beröfva mitt barn i ena fallet dess fader, i det andra dess moder?
— Ja, vid Gud! — sade Hysing — Jag har fällt mer än en tår och spillt mer än en bön vid de bittra strider detta älskande hjerta haft att kämpa, sedan det lärt känna de nya förhållanden i hvilka öfversten inträdt. Jag har användt mer än ett skäl att tvinga det från beslutet att i en obekant vrå af verlden gömma sitt okända lif; och hade icke moderskärlekens kraft varit den segrande, så…
— Och det är ni som vill urskulda er hos mig? — sade Sophia till Ingeborg. — Är det icke jag som borde hafva allt af er att frukta?
