15
hän vi gå”, m. m. Sedan trumhvirflarne, som efterföljde hvarje vers, bortdött efter psalmens slut, närmade sig pastorn Stael skakade hans hand och sade: “Gud vare med eder! Få se när jag härnäst får låna er min tjenst. Emellertid skall jag dagligen bedja för er hos Honom, som råder öfver segren och alla lyckans skiften.”
Stael besvarade hjertligt denna helsning, svängde derpå sin värja och kommenderade: Marsch! Framåt! — Trummorna rördes och truppen satte sig i sin jemna taktmässiga gång: ett tu, ett tu! Allt var ordning och lugn, mod och förhoppning. Hur långt var icke hvarje tanke inom denna lilla trupp skild från föreställningen om det bedrägeri, för hvilket äfven den skulle bli ett offer.
Vid den list czaren uppfunnit för att begagna sig af den svenska troheten till de svenskes eget förderf, hade han med sin vanliga slughet tagit med i beräkningen, att den begärda förstärkningen borde taga samma väg som brefbärarne, och hvilken af dem ansågs som säker. I denna förmodan tog han alltså sina mått och steg.
Emellertid marscherade svenskarne raskt fram, under det deras unge anförare höll dem vid friskt och muntert mod. Trenne dagar hade de tillryggalagt vägen efter deras ledsagares anvisningar, utan att träffa några spår af ryssarne, då Stael började tänka på nödvändigheten alt styra kosan ännu längre åt venster, för att säkrare undvika de till höger lägrade fienderna. Solen började sjunka emot horizonten och Stael föreslog sina soldater att begagna nattens skymning, för att så mycket säkrare kunna undkomma fienden, Aila jakade villigt härtill, och glömde sin trötthet vid sin kaptens förslag. Tyst och oförskräckt trampade de sin stig, som nu ledde dem in i en temligen djup skog. Ännu var allt stilla och omisstänkt, och hoppet att lyckligen kringgå sina fiender och med nästa dagsgryning helsa Narvas murar friskt i hvarje bröst, då plötsligen, vid en liten öppning i skogen, en skara kosacker, till ungefär dubbelt antal mot svenskarne, rusade fram och anföll dem, Genast formerade svenskarne linie, och med samma häftighet som gnistan kastad i krutet förvandlar sig till en alltförstörande låga, uppflammade nu en strid på lif och död.
Redan stod hoppet om seger klart och lysande för Stael och hans lilla trupp, då de plötsligen sågo sig anfallne äfven i ryggen, och på alla sidor omringade af framstörtande kosacker, som tycktes haft sina gömställen bakom hvarje träd. Som en ringmur slöto de sig omkring sina offer och fyllde ögonblickligt luc-
