16
korna efter sina stupade kamrater. Det var icke värdt för svenskarne att kämpa för lifvet. För att behålla det måste de skänka det åt fångenskapen; i annat fall gällde blott att sälja det så dyrt som möjligt. Detta blef ock det sista hopplösa beslutet. Slagtningen blef förfärlig. Förtviflans mod eldade den ena sidan och vissheten om en slutlig seger genom antalets öfverlägsenhet den andra. Stridsplatsen, hvarifrån ingen utgång var tänkbar för Stael och hans krigare, enär hela skogen var som späckad af fiender — var öfverhöljd af döde. Stael von Holstein såg sin lilla styrka nästan man för man huggas ned. Bröderna Rask hade alla stupat, sedan de, hvar för sig, ärligt löst sitt löfte till czaren. Ännu stod Stael som ett lejon med ständigt lyftad klinga, från hvars hugg döden oupphörligt slog ned; ännu hade ingen af de talrika kosackerna vågat sig in på lifvet på honom, tills de slutligen genom de glesnade lederna kastade sig som blodtörstiga hundar öfver ett utmattadt villebråd. På en gång öfvermannade de honom, vredo honom värjan ur handen och grepo honom som sin fånge.
Med detta råa barbari, som icke vördar öfverlägsenheten längre än den inger fruktan, slog nu hans vilda besegrare ett rep om hans armar, hvarpå tvenne ridande kosacker förde honom så bunden, under smädelser och hån, ja till och med under hugg och slag, mellan sig till ryska lägret[1].
Vi lemna här vår hjelte för att uppsöka en annan af de många denna tid alstrade, nemligen den redan omtalade generalmajoren Horn, Narvas försvarare, som genom czarens dubbla list icke allenast gick miste om den förstärkning han hoppades vinna, utan äfven såsom vi sett ledit betydlig förlust på de krafter han dessförinnan hade emot sina fiender.
4 Kapitlet.
Med förloradt hopp på undsättning, hänvisad till inga andra hjelpmedel än sitt mod och sin ståndaktighet, samt dertill med det friskt blödande såret i sitt hjerta af en öm, älskande makas förlust, och med sex små moderlösa barn under sina ögon, på hvilkas rätt till hans faderliga omvårdnad fosterlandspligterna strängt inkräktade, såg Horn med hvarje dag och timma den af-
- ↑ Historiskt.
