17
görande krisen nalkas, som väntade denna honom anförtrodda stad och och fäste. På alla sidor derom hade ryssarne uppkastat vallar, hvilka de nu började starkt bestycka. Alla mått och steg tillkännagåfvo att belägringen skulle taga sin början. Det dröjde icke heller länge innan de ryska kanonerna började spela mot staden.
Tider af gemensam fara och känslan af gemensamma behof nedslå alla skiljemurar menniskar emellan och förbrödra dem i inbördes anda och tjenstaktighet. Detta visade sig här i all sin obestridliga sanning. Liksom alla hjertan rigtades mot samma önskningars mål, rigtades också alla händer till samma verk. Sida vid sida arbetade borgare och soldater — synnerligast nattetid, då de voro fredade för kulorna — på iståndsättandet af de skadade murarne, understödjande hvarandra med täflande ifver. Horns öga bevakade allt, och hans varma fosterländska nit var den elektriska gnista, som med mod och hopp lopp genom hela kedjan af de arbetandes hjertan.
Trenne dagar hade skjutningen emot staden fortfarit. Bryggan mellan denna och den gent öfver floden liggande fästningen Ivanogorod var förstörd. Af de fyra starka bastionerna, Honoré, Gloria, Fama och Viktoria, hade tvenne lidit betydliga skador; men ännu var modet friskt hos stadens försvarare och föresatsen att icke gifva sig oförsvagad.
Då inträffade en olycka, egnad att nedslå det starkaste sinne. Med ett förfärligt dån nedramlade, nemligen, den förstnämnde af de nyss nammngifna bastionernerna, med bröstvärn, batterier, m. m. och lemnade icke allenast muren öppen, utan igenfyllde också grafven inunder[1].
Vid denna händelse stannade Horn en stund såsom träffad af modlöshetens domning, men det var blott ett ögonblicks bedöfvning, hvarur hans starka, fosterlandsälskande själ uppsvingade sig med fördubblad spänstighet.
— Kamrater! — utropade han sedan han samlat soldaterna och borgarne på stadens torg. — Den Gud, som råder öfver krigets och fredens skiften har skickat oss ett nytt eldprof att fresta våra krafter på. Men låtom oss icke fälla modet! Han ser bäst hvad vi förmå. Skola vi falla, låtom oss icke göra det af feghet, utan under ansträngningarne att försvara oss, på det vi ur våra grafvar må lära våra efterkommande hur svenske män veta att dö!
- ↑ Historiskt.
