20
Under det Horn försvarat kyrkans ingång från en sida, hade man från en annan inslagit någon af sidodörrarne, och på detta sätt inkommit samt verkställt det plundringsdåd, som isade Horn af fasa.
Vid åsynen deraf kände han sin arm förlamad och beröfvad all kraft till vidare motstånd. I denna belägenhet blef han öfvermannad af en del ryssar, under det en annan obehindradt inträngde äfven genom denna port i kyrkan — och skulle han otvifvelaktigt, i ordets fullaste bemärkelse, blifvit styckad af deras hugg, om icke en rysk officer, af, som det syntes, hög rang, i samma ögonblick sprängt fram och i czarens namn befallt soldaterna upphöra med alla oordningar.
Den råa hopen lydde väl på denna befallning, men under ett doft knot och med åtbörder, som tycktes tillkännagifva, att den vid första tillfälle ämnade hålla sig skadeslös för hvad lydnaden nu aftvang den.
Emellertid vände sig den ryska officeren till Horn, och tillsporde honom, på fransyska, hvar man skulle träffa svenska befälhafvaren öfver staden.
— På den plats, der hans sista pligt kallat honom, och den är här, — svarade Horn.
— Hvad! — sade officeren. — Jag skulle då i er se den hjeltemodige försvararen af denna stad?
— Som sådan har jag ingen högre förtjenst att tillskrifva mig, än den ringaste af mina soldater.
— Allt nog! Ni är generalmajor Horn?
— Densamme.
— Ni är czarens krigsfånge. Er värja, general!
I stället att genast åtlyda, knöt Horn krampaktigt handen om värjfästet, med en nästan utmanande åtbörd.
— Ni torde påminna er — sade ryssen — att allt motstånd här vore en barnlek. — Derpå gaf han befallning åt de honom åtföljande officerarne att vara ansvarige för Horns person, till dess czarens befallningar rörande honom hunnos inhämtas.
— Om ni är far, eller ert hjerta är mäktigt af några ömmare känslor, så beskydda mina barn! — sade Horn och visade in åt kyrkan.
I detsamma hördes rop af späda röster derinifrån. — Barmhertige Gud! Kanske mördar man de oskyldiga och jag kan ej försvara dem. Jag är fånge! — Ack, för hvilket pris skulle ej Horn i detta ögonblick velat tillbyta sig vildens rättighet i ödemarken — rättigheten att fritt röra sig och handla efter naturens heligaste instinkter!
