21
— Var lugn! General Tschammer lofvar er att skydda eller hämna edra barn! — sade den ryska officeren och störtade in i kyrkan, under det hans adjutanter bortförde Horn.
Det var också hög tid att sätta en damm för de gräsligheter, som förehades inom sjelfva helgedomens murar. Hånet och grymheten tycktes här hafva räckt hvarandra handen, för att vittna om menniskonaturens möjliga förnedring under de vilda djurens ståndpunkt. Altarstegen voro nedsölade af blod, och innanför disken syntes en stympad menniska uppspetsad på några bajonetter. Det var Horns tjenare, hvilken haft vård om barnen. Vid denna syn ryste Tschammer af fasa och vrede, och styrde sina steg åt den del af kyrkan, derifrån han hörde blandade ljud af barnarösters snyftningar och grofva soldateder komma. Der, i ett plundradt grafkor, bland spillror af söndertrampade vapensköldar och krossade marmorreliefer, fann han sex små barn, hvilka han lätt förmodade vara Horns. Några af dem hade krupit ner i den toma likkistan, hvarur de nyss sett sin mors lik uppryckas och plundras på de dyrbarheter, som smyckat det, samt gömt sina små hufvuden i lemmingarne af hennes sveptyg. Från detta heliga gömställe, der den barnsliga instinkten dref dem att söka modersvingens sista skygd, hade en soldat ryckt upp det minsta af barnen, en liten tvåårig gosse, för att på spetsen af sin bajonett plantera honom vid ingången till detta vanhelgade rum. Vid åsynen af det öde, som ämnades deras lilla broder, hade alla barnen uppgifvit det rop, som nått Horns öron. Antingen djerfvare än de öfriga, eller starkare genom driften af sitt kärleksfulla hjerta, hade det äldsta, Ingeborg, sprungit till, knäppt sina små händer om den till mordet lyftade armen, hängt sig med hela sin tyngd dervid, och således hejdat våldets verkställande. Öfverraskad af detta oväntade motstånd, hade soldaten för ett ögonblick hållit sin hand tillbaka, hvarvid Ingeborg störtat till hans knän, för att beveka honom till mensklighet. Det var under detta uppskof Tschammer inträdde, och med ett enda ord gjorde slut på det förfärliga uppträdet.
Ingeborg Horn var då tio år gammal. Hon var en af dessa naturer, som redan i knoppen förråda den rang, som den blifvande blomman skall intaga i täflingen om skönhetens pris. Hon var en blondin af de finaste former, och med en fullkomlighet i alla proportioner, som vid hennes år är ganska sällsynt, och antyder en natur af särdeles ädel daning och lyckliga anlag.
Sedan Tschammer ryckt den lilla gossen ur hans mördares hand och återgifvit honom åt sin förebedjande syster, ilade han att upplyfta de andra barnen från deras gömställe, hvarvid idel
