22
små englahufvuden af skönhet och oskuld blickade upp emot honom, med ögon och miner, som tycktes säga: “Rädda oss, rädda oss!”
Med nöje erfor generalen, att barnen, såsom ofta var fallet inom de förnämare familjerna, på den tiden, lärt fransyskan såsom sitt modersmål, hvarigenom han kunde tilltala dem och erhålla de upplysningar han åstundade. Sedan han ställt dem tillfreds och lofvat dem sitt beskydd, fattade han sjelf Ingeborg vid handen, och befallde de nyss så mordiska soldaterna, att på sina armar taga de andra barnen, och, åtföljande honom, bära dem till hans qvarter.
Med barndomens lyckliga lätthet, att ombyta intryck efter stundens vexlingar, glömde de små snart sin öfverståndna fara och förfäran. Den militäriska rörelsen på gatorna, de inryckande regementerna, de svenska vakternas aflösande af ryska, de jemnt ankommande och affärdade ordonnancerna, m. m., sysselsatte innan kort deras hela uppmärksamhet. De öfverlemnade sig åt betraktandet af denna brokiga och hvimlande tafla, med så mycken sorglöshet och så liten eftertanka, att de logo åt de fiendtliga soldaternas honnör åt deras nye beskyddare med samma fägnad och fryntlighet, som nyss förut åt den de voro vane se bevisas deras fader. Endast Ingeborg kunde icke förmå sig att dela sina syskons återtagna glädtighet. Gråtögd och med beklämdt hjerta satt hon vid ett fönster, i det rum som blifvit dem anvisadt, och sökte, att i den böljande mängden, som uppfyllde gatan, upptäcka en skymt af sin fader. Timma efter timma gäckade hennes hopp, men utan att uttömma hennes tålamod.
Emellertid hade Horn, sedan han från den plats der vi sist lemnade honom, blifvit förd i säkerhet under god bevakning, fått befallning att inställa sig för czarens ögon. Huru det i sjelfva verket var beskaffadt med den aktning denne hyste för tappra män, fick Horn nu bittert erfara, då han efter att hårdt och skymfligt ha blifvit tilltalad, hörde befallning gifvas, att “fången skulle inspärras och strängt förvaras i något mörkt underjordiskt fängelse.”
Ingeborg satt ännu vid fönstret, blickande utåt gatan och aftorkande de framträngande tårarne, som emellanåt hindrade henne att klart urskilja föremålen, då Horn, beledsagad af en underofficer och tvenne soldater, som under sitt rusiga öfvermod, stundom med gevärskolfvarne lät, honom rätt eftertryckligt erfara den fruktansvärda naturen hos den råa öfvermakten, gick förbi.
