23
Vid åsynen af detta ovärdiga behandlingssätt och det djupa bekymmer, som hvilade på hennes fars bleka panna, var Ingeborgs hjerta nära att brista. Utan att säga ett ord, hvarken till sina syskon eller den fremmande omgifningen, åt hvilken hon var anförtrodd, och af hvilken hon lyckligtvis i detta ögonblick fann sig obevakad, ilade hon ut ur rummet och ner på gatan. Fadren hade redan passerat huset, då hon kom ned. Hon kunde icke upphinna honom och vågade icke tillropa honom; men styrkan af den barnsliga kärleken lät hos henne icke besegra sig af dessa hinder. På afstånd följde hon honom i spåren, för att erfara hvarthän man skulle föra honom och hvad hans öde skulle blifva. Hon tänkte härvid icke på den fara som omgaf henne i den förvirring som öfverallt rådde, emedan hon hade sin far för ögonen, och hon, i hans närhet, aldrig erfarit hvad det är att känna fruktan.
Narva utgjordes på den tiden af tvenne städer med dubbla befästningar, nemligen den gamla och nya staden. Inom den förstnämndas murar låg slottet. Hit, till detta välbekanta ställe, såg Ingeborg sin fader föras; men icke för att der intaga sin vanliga bostad, med dess beqvämligheter och prydliga anordningar, utan för att instängas i ett mörkt, underjordiskt fängelse, ur hvilket en fuktig, unken luft utströmmade, då dörren dertill öppnades.
För att icke förlora honom ur sigte hade Ingeborg påskyndat sina steg, och hann till stället just då han af sina grymma vaktare blef inskuffad i den eländiga kulan. Vid denna anblick uppgaf hon ropet: »min far!»
Denna röst på detta ställe var som en engels stämma för Horns öra. — »Mitt barn!» utropade han och i nästa ögonblick kände han sin dotters armar lindas om hans hals, kände hennes varma andedrägt öfver sin kind och hörde hennes snyftningar tolka de kärleksfulla känslorna af hennes hjerta.
— Är det en dröm? Är det min Ingeborg, eller har Gud sändt mig en engel i min dotters hamn, att beskydda mig i detta näste? — sade Horn.
Tryckande sig hårdt intill hans sida, och slående sina armar kring honom, öfvertygade hon honom snart om verkligheten af sin närvaro. Hon berättade honom nu både hvad som händt henne och hennes syskon, sedan de sist träffat sin fader, samt den afsigt som förmått henne att infinna sig här.
Det uppehåll som Ingeborgs mellankomst gjort i den skyndsamma verkställigheten af fångens inspärrande, hade emellertid väckt soldaternas otålighet. Under några väldiga eder och ho-
