26
nasjälen är en sensitiva, hvilken, om än omedveten af den fiendtliga handens närhet, erfar intrycket deraf. Ehuru Ingeborg icke förstod ett ord af det språk som talades af soldaterna, erfor hon dock en oro, som man kunde kalla dödsångest under det samtal, som vi anfört. Hennes ledsagare kände att hennes hand började darra i hans, och att hennes svigtande knän ej längre ville uppehålla henne: detta, jemte åsynen af hennes dödsbleka ansigte, ingaf honom ett slags känsla af medlidande, som kom honom att vackla i beslutet att efterfölja uppmaningen. Då kamraten såg hans vankelmod, utbrast han med ett hånskratt:
— Du står der, min själ, så gudsnådelig, som väntade du att S:t Niklas skulle komma ner och tvätta dig ren af dina synder i ekelut. Men vänta lär du få! Stå inte och gapa längre, utan gör dig af med flickungen, annars gå vi och tömma vinfaten dig förutan. Välj hvilketdera!
— Valet är icke svårt, men…
— Mod till saken, menar du. Anfäkta dig, din kruka! Ser du, så går det till! Och med dessa ord tog han Ingeborg på sina armar och lyftade henne öfver bröstvärnet.
Ingeborg uppgaf ett rop.
— Pip i h—te, f—de skrikhals! Fick jag icke makt med dig i kyrkan, skall det åtminstone ske nu! —— Men i detsamma hejdade han sig och ställde ned flickan på bryggan, ty ett porträtt, hvilket Ingeborg i en briljanterad infattning bar vid en guldkedja, såsom minne af sin mor, och hvilket glidit fram på hennes bröst, föll honom nu i ögonen. ― För dj―! Guld är inte gjordt att kasta i sjön heller. Det är vårt byte! — utropade han och slet kedjan från hennes hals.
Men i samma ögonblick rycktes denna honom ur handen, hvarvid ett så väldigt slag rigtades på hans öra, att han föll öfver bröstvärnet hufvudstupa den väg han ämnat Ingeborg.
I den uppträdande räddaren och hämnaren igenfinna vi kapten Stael von Holstein, hvilken, tillika med de andra, i de förutnämda förrädiska träffningarne tagna fångarna, efter Narvas intagande fördes dit att der förvaras och vid passerandet af bron varseblifvit soldatens tillämnade våld. Åsynen deraf var till den grad upprörande för hans känsla, att han, utan all tanke på sin egen belägenhet och de möjliga följderna af sitt steg, ögonblickligt, och innan ännu den honom beledsagande vakten hann att sansa sig, expedierat hvad både till räddning och hämnd fordrades.
