30
— Ack, hvad de ryssarne äro grymma, som så kunde plåga honom, och som ville mörda vår lille broder!
— Det var en ryslig stund innan vår beskyddare kom. Aldrig kan det gå ur mitt minne hur jag darrade i alla leder! Tänk om icke Gud sändt oss honom. Hvad skulle det då händt oss! Vet du, Ebba, det förefaller mig stundom, som om jag blott finge träffa honom, skulle vår faders räddning följa.
— Hur så? Kan han lösa honom ur sitt fängelse?
— Icke han, utan czaren! Men ser du, generalen förmår mycket hos honom, som du hör furstinnan alla dagar tala om, och dertill är han ädel och god; om vi bönfalla hos honom…
— Tror du verkligen det skulle hjelpa?
— Jag vet ickel Men mina minnen af honom säga mig, att han skulle göra allt hvad han förmådde. Han tilltalade oss så vänligt då han tog oss i sitt våld, han log så mildt emot oss, att jag just af hans läppar kunde vänta mig få höra vår faders frigifvelse.
— Om det vore så, skulle jag längta lika så mycket som sjelfva furstinnan efter hans återkomst, Men hvad du bundit långt på din krans och hvad dina blommor äro vackra! Säg, skola vi springa bort till forssen och kasta dem begge i vattnet, då de blifvit färdiga, för att se hur de hvita hvirflarne rycka dem med sig och hur de lösslitna blommorna och bladen sedan dyka upp och simma fram nedanför i lugnvattnet?
— Nej, Ebba! Den der förstörelsen roar mig inte. På en värjspets eller… ― tigande och tankfull fortfor hon att binda. Då hon kort derpå slutat sin krans, uppreste hon sig och vände sig åt sidan, då hon blef varse Tschammer.
För att icke jaga henne på flykten eller förlora någon af de intagande vexlingar, som från hennes själs liflighet spredo sig öfver hennes ansigte, låtsade han, stödjande sig emot ekens väldiga stam, som om sömnen öfverraskat honom och halfslutit hans ögon. Ingeborg hejdade sig vid hans åsyn och betraktade honom; derpå hviskade hon: — Det är han; det är vår beskyddare! Nu vet jag hvarför jag knutit min krans! Kasta din i strömmen om du vill, men min kommer icke dit!
Hon tycktes besinna sig ett ögonblick. — Nej, icke på hans värja, — fortfor hon i det hon närmade sig honom; — ty den har han dragit mot svenskar, men här, — och hon nedlade kransen för hans fot, — här vill jag af tacksamhet lägga den, att trampas och vissna.
Så återsåg Tschammer det barn, han för trenne år sedan räddat undan ett förfärligt öde och som sedan åtnjutit hans be-
