31
skydd — väl ännu barn i hjertlighet och konstlöshet, men med det väsende, den tanke- och känslorigtning, som bebådade den nära brytningen till en fullare utveckling. Det mjuka behagliga sättet af hennes personlighet, den värma, med hvilken hon talade om det beskydd han lemnat henne, och den strålande glansen af hennes uttrycksfulla ansigte, allt verkade ganska angenämt på generalen och det så mycket mer, som det bortjagade den obehagliga sinnesstämning, hvari han kort förut befunnit sig och framkallade intryck, som han under närvarande förhållande ingalunda väntade sig. Han lutade sig ned, nästan på samma gång som Ingeborg, upptog kransen innan den knappast hunnit beröra jorden, satte den på hennes panna och sade: — Jag förstår bättre blommornas värde, mitt barn. Här skola de väl fördunklas al en skönare glans, men det är dem bättre att förblekna i solljuset än i stoftet. — Och med dessa ord tryckte han en kyss på Ingeborgs kind.
Under detta hade generalen emellertid alldeles förglömt ändamålet med sin promenad, och icke allenast gilvit vagnen, med sin adjutant, tid att anlända till slottet, utan äfven sin gemål att komma honom till mötes. Furstinnan, hvilken, som vi funnit, egde en omåttlig ömhet för sin man, ilade genast vid underrättelsen om hans ankomst och den väg han tagit genom parken, för att kasta sig i hans armar.
Omgifven af ett halft dussin knähundar och med ett ungefär lika antal kammarfröknar — af hvilka naturligtvis ingen enda fick öfverlysa furstinnan sjelf i ungdom eller behag — och i en drägt som till hälften var en amasons, till hälften en sultaninnas, men i begge egenskaperna lika litet fördelaktig för hennes ålder och utseende, anlände hon just i det ögonblick generalen tryckte sin kyss på Ingeborgs kind.
Begge stannade liksom vid anblicken af ett Gorgonhufvud. Om furstinnans åsyn i alla händelser skulle frammanat en dräpande jemförelse, blef detta så mycket mera fallet vid den mine hon satte på sig.
— Jaså! min fröken! — sade hon till Ingeborg med en hotande skärpa i röst och blick — ni förstår er redan på att spela idyllens scener. Ha, ha, hal Ni måste behålla er krans! Den klär er förträffligt! Är det icke så i dina ögon, min dyra make. Se så, gå nu hem och mata min gröna papegoja! Hon ropade ert namn just då jag gick bort.
Sedan hon med dessa ord affärdat Ingeborg, hängde hon sig med återseendets hela förtjusningskraft vid Tschammers arm, och lät honom snart sagdt, bokstafligen släpa sig tillbaka till
