35
nämnde tillkänna, att de svenska qvinnor och barn, som under kriget blifvit fångne, icke förr än vid en allmän fred kunde bekomma sin frihet utan genom särskilt lösen.
Det var ett förfärligt stag för Horn, att efter så många års lidanden och saknad af hvad hans hjerta hade dyrbarast i lifvet, se hoppet om dess återvinnande försvinna i sjelfva dess uppgång. Att med den skyndsamhet som erfordrades — emedan hans afresa till Petersburg, der ett svenskt fartyg väntade på att öfverföra honom till fäderneslandet, var bestämd till påföljande dag — förskaffa en lösesumma af den betydenhet som man troligen skulle utsätta för hans barn, var icke tänkbart i en belägenhet som icke erbjöd några ögonblickliga resurcer. Försänkt i det smärtfullaste bekymmer, satt han midt ibland sina barn, hvilka han förgäfves sökte trösta i sorgen öfver den nya skiljsmessa som hotade dem, då några af hans fångna landsmän ankommo för att lyckönska honom till hans befrielse, och med honom sända bref och helsningar till hemmavarande anhöriga och vänner. Bland dessa var äfven Stael von Holstein.
Den djupa sorg, som stod att läsa i Horns ansigte, och hvilken man tyckte borde vara så fremmande för honom i ett ögonblick, då man ansåg honom gå ersättningen till möte för de många lidanden har uthärdat, framkallade hos alla en stor förundran och tysta gissningar, dem Horn likväl snart skingrade, i det han helt enkelt och med sin vanliga öppenhet berättade anledningen till sin billiga bedröfvelse.
På allas ansigten visade sig uttrycket af ett sannt och varmt deltagande; men Stael var den som först uttalade det i ord och bröt den tystnad, som bestörtningen öfver generalens berättelse åstadkommit.
— Förlåt, herr general — sade han — att jag vågar framkasta ett förslag till er! Men tillåt mig fråga, om ni icke erbjudit czaren ert hedersord såsom borgen för utbetalningen af edra barns lösesumma.
— Mitt hedersord? — — Ni förstår då icke, att czaren vill fatta tillfället att visa mig, det han ännu kommer ihåg motståndet vid Narva?
— Det är icke möjligt! Trenne års tid till besinning och pröfving måste tvertom lärt honom att rättvisa de förtjenster, ni dervid inlade, och kanhända skulle han tillochmed med glädje omfatta tillfället att visa er sin aktning.
— Det är den oerfarna åldrens lyckliga lott, att se alla förhållanden i ljus och tro alla menniskohjertan om godt; men dessa bli, ty värr, ej såsom asbesten renare i pröfningen af den
