36
ungdomliga hänförelsens låga. Om han icke med hätskhet fästat sig vid detta minne, skulle han väl allt jemt qvarhållit mig i fängelse, eller skulle han låtit mig fatta hoppet om mina barns befrielse, för att sedan släcka det?
— Välan! Så vet jag ännu ett medel! Vi, fångar, skola sammanskjuta allt hvad vi ega qvar af dyrbarheter, såsom ur, ringar, m. m., samt hvad vi hafva af mynt, och hvad sam fattas i lösesumman skola vi en för alla och alla för en, med lif och ära garantera honom. Man säger om czaren, att han har en stor och ädel karakter, och om så är, vill jag väl se om han kan vägra en sådan borgen.
— Och hvem skall tillbjuda honom den? Ser ni, unge man, omkring regenterna står en mur af vaksamma lycksökare, som kallt undantränga allt, som möjligen kan misshaga dem, och tror ni icke att ert ädla uppsåt här skulle finna sitt motstånd?
Vid denna invändning tycktes Stael ett ögonblick förstummad, då Ingeborg, som hittills sutit obemärkt bland sina syskon i ett hörn af rummet, sprang upp och ropade: — Jag vet hvem som skall föra eder talan inför czaren. Hvem vill följa mig, och jag skall visa honom den rätta mannen?
Stael såg förundrad på den unga flickan, som visade så mycken rådighet. Ingeborg kände igen sin räddare, och slog blygsamt ned sitt öga, som fruktade hon, att obehörigt hafva inblandat sig i hans tal, men detta var blott ett ögonblicks öfvergående tvekan, ty i det nästa sprang hon upp, fattade hans hand och sade: Det var ni som räddade mitt lif. Jag vet att ni är både tapper och ädelmodig. Följ mig!
— Mitt barn, hvad ämnar du? — frågade Horn.
— Ack, min far, fråga icke, men lita på min förtröstan! Jag vet hvem som kan förmå czaren att skänka dina barn åt din kärlek tillbaka, och som ej skall vägra att bönfalla om deras befrielse inför honom,
Horn såg förvånad på sin dotter, al hvilken han icke väntat så mycken beslutsamhet.
— Herr general, sade Stael, jag tror knappast att der er unga dotter skulle uppträda som förespråkarinna, något afslag vore att frukta, Der våra bemödanden kunna äfventyra motstånd, skall hon besegra alla hinder, och jag vågar bedja er icke lemna obegagnad en utväg, som torde vara föreskrifven af en högre ingifvelse.
— Välan, min kapten! Om ni vill åtaga er att blifva hennes ledsagare, så är jag säker om att jag har intet att frukta,
