38
ning. Hans ömhet som fader, hans älskvärdhet som menniska; hans anseende som krigare, hans lidande i fångenskapen, allt hade stegrat hennes barnsliga kärlek till enthusiasm, och låtit henne i återföreningen, efter en så lång och saknadsfull skiljsmessa finna en sällhet, hvilken ingen annan känsla ännu bestred det uteslutande herraväldet öfver hennes hjerta.
Vid åsynen af den smärta, som hans underrättelse åstadkom hos Ingeborg, närmade sig Tschammer henne med en blandning af den förtrolighet man visar barnet och den af aktningen föreskrifna tillbakadragenhet, somm den till ungdom öfvergångna barnaåldern hos flickan ålägger mannen, och sade, i det han tryckte hennes hand: — Det kostar er så mycken sorg, att nödgas ånyo skiljas vid er fader?
— Ack, min Gud! och ni kan göra mig denna fråga! Min far, min far! Man rycker bort mitt halva hjerta, och — — — utan hopp om återseende! Det är förfärligt!… Att förlora hvad man högst älskar — — o, ni kan icke föreställa er hur det kännes här — och hon lade handen på sitt bröst.
— Hvem måste icke billiga dessa känslor af den barnsliga kärleken? — sade Tschammer med en lågande blick på hennes uttrycksfulla ansigte. — Jag önskar, jag begär icke att intaga dens plats i ert hjerta, som nu afpressar er så bittra och dock så sköna tårar, men jag ber er räkna mig såsom den, hos hvilken ni hädanefter alltid skall finna ett varmt deltagande, ett säkert stöd, en vän, som aldrig skall underlåta att bevaka er sällhets fordringar, som… Utan detta och utan hoppet, att lindrigare än någon annan kunna meddela er czarens afslående svar, skulle jag hafva afbördat denna pligt till någon annan. Ni bör alltså icke finna er ensam, öfvergifven, icke bortryckt ert halfva hjerta, så länge ni eger en vän qvar, med de känslor jag hyser för er.
Ingeborg ville kyssa hans hand, men han afhöll henne det från och sade: — Icke så! Ni är icke mera ett barn!
— Jag är det nu inför er, mera än någonsin. Då czaren rycker oss från vår fader, är det er godhet allena som icke vill lemna oss faderlösa.
— Var lugn, sköna Ingeborg, och räkna på att i mig finna ert allt. — Tschammer ville vid dessa ord trycka hennes hand hårdare i sin, men Ingeborg drog sig hastigt från honom och sade:
— Jag skall alltid föreställa mig er såsom min ädelmodige beskyddare; men ack, begär icke att jag skall älska er så som man blott kan älska en fader.
