41
egoismens härd, och kunde förbränna allt, utan att nånsin försmälta ens ytan af denna sin grund. Hon skulle kunna förbyta kärlek i hat, hat i förtviflan, förtviflan i heroism, och så vidare — lik örnen som jagar från spets till spets — utan att nånsin finna hvila vid dessa ljufva känslor, som skapa qvinnans inre sällhet, eller fatta den kärlek, som hemtar sin styrka af sina egna offers höjd.
Sådan var den sextonåriga Natalia, som med sin åsyn förbländade Alexander och lät honom för första gången erfara kärlekens fruktansvärda makt. Knappast hade han sett henne, innan han erfor det välde hon var skapad att utöfva på hans hjerta. Men ännu en fremling för dess hittills slumrande känslor, och för styrkan af den passion, hvaraf han kände sig beherrskad, dolde han den under blygsamhetens täckmantel och dömde sig till förställningens svårspelta rol.
Det finnes naturer, hvilka, utan att hvarken vara svaga, eller tillbakatryckta af de yttre förhållandenas inflytelse, hafva en oöfvervinnerlig blyghet för blottandet af sina känslor, och till dem hörde Alexander. Utan att kunna förmå sin tunga till bekännelsen af sin böjelse, tillvexte denna dag för dag, tills den snart för honom blef en plåga, vid hvilken äfven svartsjukans qval började fästa sig.
Han hade nemligen trott sig finna, att hans vackra kusin visade den fångne svensken företräde framför honom, och detta var något som hans stolthet lika litet som hans kärlek förmådde fördraga.
Sporrad af dessa begge mäktiga passioner, fattade han ändtligen beslutet att bekämpa sin skygghet och bryta sin tungas band.
Furstinnan, som verkligen uppbjudit hela sin förmåga att göra tiden angenäm för sin unga slägting och hans sällskap, hade gifvit befallning om en jagt, hvari äfven Natalia och Ingeborg skulle deltaga; och Gagarin föresatte sig att under den söka ett tillfälle att yppa sitt hjertas känslor och begära den älskades hand.
Den afgörande dagen var inne. Det skulle bli en ädel jagt, ty slottets djurgård var upplåten till jagtpark och endast högdjur skulle fällas. Jagtbetjeningen hade förut begifvit sig åstad med hundarne, och de af den högre tjenarepersonalen som skulle uppvakta i herskapets svit suto redan till häst, på slottets nedra borggård, för att sluta sig till kavalkaden då den passerade; utanför slottets trappa frustade hästarna, med sina silfverbeslagna remtyg och guldbroderade schabrak, och stampade otåligt i sanden, i afbidan på sina ryttare, då dessa ändtligen syntes.
