42
Sedan Alexander en gång börjat frukta vådan af Staels personliga öfverlägsenhet, hade han också börjat söka tillfälle att undanskymma den; och för detta ändamål, liksom för att äfven bli qvitt hans sällskap under ridten, och derigenom erhålla så mycket friare tillfälle att språka ensam med Natalia, hade han vidtalat stallmästaren att åt Stael, som var utmärkt skicklig både ryttare och jägare, utse en häst som skulle lemna honom tillräckligt att sköta under vägen, samt åt Ingeborg, hvars kavaljer han naturligtvis skulle blifva, furstinnans gamla lifhäst, hvilken stundom behöfde motionera sig, och som sedan han med sin höga egarinna mätt åldrens skiften, råkat i det stationära förhållande, att han aldrig ville röra sig ur fläcken så framt han ej dertill uppmanades af piskans jemna påminnelser.
Sedan Gagarin hade lyftat Natalia i sadeln och Stael von Holstein visat Ingeborg samma tjenst, svingade sig de begge rytfarne, lätta och viga, som ett par Nubiens söner, på sina gångare och intogo hvar och en sin plats vid sidan af sin dam. Signalen gafs derpå till aftåg, men knappast hade Stael låtit sin häst känna sporrarne, innan denne, i stället att gå framåt, sköt tillbaka och stegrade sig. Alexander såg med nöje framgången af sin plan, och bjöd sin vackra kusin, att med honom begifva sig af i förväg, försäkrande henne att Stael, som väl förstod att styra sin häst, icke länge skulle dröja att upphinna dem. Men Natalia bleknade och kunde icke förmås att lemna stället innan hon sett utgången af äfventyret.
Detta antog med hvarje ögonblick en allt mer hotande gestalt. Stael, som icke kunnat föreställa sig att man gifvit honom en så godt som otämd häst, mot hvars ilskna och okyniga lynne hvarken tyglar eller sporrar tjenade till något, uppbjöd alla ridskolans medel att förmå honom till lydnad, men långtifrån att lämpa sig efter sin ryttares fordringar, retades deraf djuret till den vildaste motspänstighet och sköt, under det det oupphörligen stegrade sig, allt längre ut mot branten af den terass, hvarpå slottet låg.
— Rädda honom! — ropade Natalia till Alexander. — Blott ett steg och han är förlorad!
— Men Alexander log med ett spotskt hån och sade: — Den käcke svensken älskar att leka med faran, och, det vore synd att hindra honom i sitt nöje.
Natalia ville vid detta svar sjelf ila åstad, men Gagarin höll hennes häst tillbaka och sade: — Ni skulle utsätta er sjelf min fröken, och det är för högt pris för en fånges äfventyr.
