43
Natalia ryckte med våld till sig tygeln af sin häst, hvilken Alexander fattat och sade: — Förgäfves skall ni söka hindra mig.
Emellertid hade Ingeborg, som endast medelst piskan kunde förmå sin häst att röra sig från stället, fot efter fot följt den rigtning som Staels tog, tills den hunnit den fruktansvärda punkten, då nästa steg skulle störta honom med sin ryttare utför branten. I detta förtvivlade ögonblick uppgaf hon ett rop, höjde sig i sadeln och sträckte ut armen för att rycka fram Staels häst, men bemödandet, som dessutom kunnat leda till en större fara, kom för sent. Häst och ryttare försvunno utför muren af terassen.
Natalia, som nu var vid platsen, uppgaf vid denna syn ett anskri och vacklade på sin häst. Alexander kastade sig af sin, lyftade henne ur sadeln och bar henne nästan sanslös in i slottet.
Händelsen satte inom några sekunder alla menniskor i rörelse och tog deras intresse i anspråk för den unge svensken. Stael upptogs sanslös. Lyckligtvis var den nedra planen invid muren, beväxt med en tät och temligen stark häck, hvilken förmildrade häftigheten af fallet och skiljde Stael från hästen, hvilken annars otvifvelaktigt skulle hafva krossat honom med sin tyngd. Furstinnans läkare, som tillika var skicklig kirurg, tillkallades på ögonblicket och förklarade, sedan han noga undersökt Staels belägenhet, att han, med undantag af ett par afbrutna refben, kommit förundransvärdt helskinnad från sitt salto mortale.
Under den allmänna bestörtningen hade emellertid ingen fästat sin uppmärksamhet vid Natalia, eller ens kommit att tänka på hvar hon kunde befinna sig, hvarför Alexander helt ostörd blef lemnad ensam med henne. Det intryck som Staels fara gjort på henne, hade skingrat intill den sista förhoppningen, hvarmed Alexander kunnat smickra sig i afseende på hennes känslor för honom; men med denna upptäckt gaf också hans blyghet helt och hållet vika för hans harm, och han väntade endast på, att Natalia skulle slå upp sina ögon och återhemta sin sansning, för att bestorma henne med sitt hjertas utgjutelser. Natalia hemtade sig icke förr till minnes hvad som förefallit, innan hon frågade efter Stael.
— Min kusin! — började då Alexander, — tillåt mig fråga om det intresse ni visar denne främling, är förenligt med en Gagarins värdighet; om ni verkligen icke finner det vara för mycken ära för en fången fiende, att en dag bland sina förhat-
