45
och tala om, att ingen märkte generalens ankomst. Den förste han träffade, var Alexander, som efter uppträdet med Natalia genast tillsagt om sin vagn och nu stod på trappan färdig att stiga i, för att begifva sig af.
— Hvad nu! — sade generalen. — Har ni väl haft den artigheten att med ert sällskap förkorta tiden för damerna här?
— Jag har haft den äran att tillbringa någon tid här.
— Och ni vill lemna stället i det ögonblick jag anländer? Det är att visa misstanka mot min gästfrihet, Jag ber er likväl vara öfvertygad om min tacksamhet för ert besök, och anhåller att ni måtte ändra ert beslut, för att lemna mig tillfälle ådagalägga den.
— Om förlåtelse, min general, jag har redan allt för länge dröjt här.
— Allt för länge, min furste? Tiden skulle således hafva förefallit er lång? Det smärtar mig. Men under sådana förhållanden, hoppas jag att ni måtte ge vika för min rättvisa önskan, som värd, att få söka godtgöra detta genom ett jagtparti eller något dylikt.
— Ni har hört mitt afslag, min general.
— Och ni är obeveklig, min furste? — frågade Tschammer, som verkligen skulle hafva räknat till sin lycka om någon fremmande varit till hands, bakom hvars rygg han kunnat söka skydd mot de utbrott af huldhet och anspråk på uppmärksamhet och hyllning, varmed han visste sig hotad af sin dyra gemål.
— Fullkomligt! — svarade Gagarin, och var med ett hopp i vagnen, som rullade af.
Den förste generalen mötte i slottet, var Naddin, som helt makligt gick och spatserade med händerna på ryggen i en af korridorerna.
— Hur står här till, Naddin, då du tyckes så sysslolös? — frågade generalen.
— Jo ser generalen, då det är rätt på tok, har narren ingenting att göra.
— Huru?
— Då är det bara de kloka som ha att bestyra.
— Något tyckes verkligen vara på färde; hela slottet är som utdödt.
— Ack nej, ty värr! Det är bara sysselsatt med att betrakta sin dödlighet vid en dödsbädd.
— Kan du tala ett klokt ord, så säg hvad olycka som händt!
