48
— Af aktning för detta ert omdöme, tillåt mig få påminna er om den erfarenhetslära jag sist upprepade för er.
— Huru?
— Att ni för det mindre glömmer det större: ty ni glömmer ju er sjelf.
— Allt väl! Du har en skarp blick.
— I dårskapens rike måste man lära sig se i mörkret eller blifva stockblind.
— Du lär väl först och främst inse dina egna fördelar?
— I det fallet har den blindfödde skarpare syn än jag.
— Är det möjligt?
— Skulle ni annars finna mig här?
— Jaså, du är missnöjd med din tjenst hos min gemål?
— Kan ni, herr general, förtänka mig det?
— Skulle hon kanhända icke belöna dig efter förtjenst?
— Nej.
— Ett frikostigt underhåll plär dock vara dina likars lott.
— Ja, men till ett frikostigt underhåll hör att man förtjenar det utan arbete; och jag försäkrar er, att ingen kan ge en narr mer att göra än er gemål.
— Godt! Du skall då röna mera frikostighet hos mig, såvida du ej räknar det alltför mödosamt att använda den portion förnuft du fått på din del.
— Ingalunda! Det är då med det jag skall tjena er?
— Naturligtvis.
— Jag kan just tro det, emedan jag så litet tror på förhållandet af de äktenskapliga sympathierna här i verlden,
— Du måste afkläda narren, säger jag dig.
— General, jag trampar den under fötterna! — Och vid dessa ord antog dvergen en gravitetisk min, som på ett ganska löjligt sätt kontrasterade med hela hans öfriga väsende.
— Kan jag lita lika mycket på din tystlåtenhet, som på din skarpsynthet; eller skall troheten mot min gemål komma dig att besvika mig?
— Troheten — — — ha, ha, ha! Ja, troheten är en ganska vacker sak för tjenaren som för den äkta mannen! Men säg mig, general, tror ni att det är den plantans natur att slå sina rötter djupare i den förres hjerta än i den sednares? Eller tror ni icke fast mer, att egennyttan är lika mägtig hos den ene som den andre?
— Med samma gadd som biet sticker, samlar det ock sin honung, och vi måste tåla stynget, för att i sinom tid få skörda sötman — sade Tschammer för sig sjelf och låtsade le.
