51
— Ha, ha, ha, — skrattade Naddin då han kom på egen hand — Så enfaldiga de kloka äro, som förråda sig sjelfva och sedan tro på narrars blindhet. Liksom jag icke skulle märkt målet hvartill han ville söka sig väg, och hur han, under utletandet af alla de andras förhållanden ville komma till det, om Ingeborg Horn och Stael von Holstein älska hvarandra. Men pytt fick du vetat! Ingeborg Horn är för god att svara på ditt hjertas vilda rop! Hon ömmade för stackars Naddin, och lade honom guld i handen och goda ord på hjertat då han skulle knutas, det skonade hans arma kropp under profossens hand, och det skonade hans hjerta att brista af förakt för dessa stora dårar, som blifvit skapade till de smås bödlar; hon har lärt Naddin att godhet finnes äfven hos de stora och lyckliga, han skall lära henne att tacksamhet finnes hos de små och ringa. Icke guldet utan erkänslan och hjertat skall köpa Naddins trohet.
Också furstinnan hade börjat se sig om med betänksamma
blickar och plåga sig med många oroande gissningar. Ett visste
hon med förtviflans säkerhet, nemligen det, att general
Tschammer aldrig blifvit hennes äkta man, om icke ruinerade affärer
tvungit hans hjerta att kapitulera för hennes penningars skull,
och att det icke finnes mycken trohet att räkna på hos fångar,
som på detta sätt bortkasta sin frihet.
Denna osvikliga visshet tillika med minnet af hans möte med Ingeborg för tvenne år sedan i parken, och makten af den tjuskraft som sedan dess utvecklat sig i denna unga flickas väsende, plågade furstinnan med misstankar och svartsjuka af den olidligaste art. Ett enda medel kunde förekomma allt det onda hennes inbillning fruktade, nemligen det: ett af Stael och Ingeborg ömsesigt fattadt tycke för hvarandra. Men emot detta skapade hon sig åter ett hinder i Natalias alltför tydligt visade böjelse för den förstnämnde.
Sålunda befinnande sig i en labyrint af misstankar, planer och önskningar, men utan egentliga stödjepunkter att fästa sig vid, utan förmåga att bedöma hvarken menniskor eller förhållanden, tog furstinnan slutligen äfven sin tillfykt till narren.
— Naddin — sade hon då hon låtit kalla honom från sitt samhtal med generalen — Jag vill en gång höra dig tala ett klokt ord.
