52
— Det vill säga, ers durchlaucht befaller mig tala ett fremmande språk. Men tillåt mig fråga, hvem skall då bli min tolk?
— Inga dumheter, som du hör! Du måste besvara mina frågor?
— Med lika klohet som de göras?
— Fullkomligt, med lika klokhet.
— Men furstinna, ni begär det omöjliga af en narr.
— Inga motsägelser!
— Stackars Naddin. En narrs hufvud borde vara inrättadt som ett husapothek med sina aldelningar för allt hvad tillfälligheten kräfver.
— Har du observerat min gemål?
— Åh Guds moder! Hvem skulle väl våga sig taga honom till observationspunkt, af fruktan att möta ers durchlauchts blickar?
— Hvad tänker du om den unge svensken vår fånge?…
— Att han brutit benet af sig, stackars karl, och…
— Du tystnar?
— — — —
— Fortfar!
— Jag kan icke!
— Hvad säger du?
— Ser ni, en stackars narr har ganska svårt att hålla fast klokhetens trassel i löpande fart; bäst det går, kommer dårskapen och klipper af de nya tankarnas tråd.
— Men jag befaller dig.
— Annars knut och Sibirien! Tack, stora furstinnal Det jagar sunda förnuftet som en ertappad öfverlöpare tillbaka i sitt öfvergifna qvarter, Ack, jag finner morgonrodnaden af kung Salomos vishet uppgå i mitt hufvud, och tar derför på mitt ansvar att Staels bräckta refben svida djupare i fröken Ingeborg Horns hjerta, än i hans sida.
— I fröken Horns hjerta, säger du. Och hvad menar du derunder?
— O du store St. Niklas! Skulle min höga herrskarina icke se klarare med sina durchlauchtiga ögon än dess narr med de arma lysstickor, som dårskapen upptändt i hans förmörkade skalle? Eller, furstinna, tror ni verkligen att fröken Ingeborgs hjerta sitter förvaradt inom en kopparport, på hvilken kärleken förgäfves kunde hamra med hela styrkan af det intresse som ungdom, ridderlighet, landsmanskap och gemensam fångenskap ingifva?
