54
9 Kapitlet.
För att fullfölja sina planer, det vill säga, att på samma gång reta sin man och underblåsa den böjelse, som för tillfälle skulle lugna hennes svartsjuka, uppfann furstinnan ett alldeles ofelbart medel. Hon låtsade sig nemligen i en hast få en oöfvervinnerlig lust att lära sig svenska språket, och inhämta det under daglig öfning med de svenska fångne, som befunno sig på Gortschin, Af denna anledning gick hon, så snart följderna af Staels fall tillät honom att ligga ofvanpå sin säng, att med Ebba och Ingeborg dagligen tillbringa några timmar i hans rum, för att af honom “taga lektion”, som hon sade, och deltaga i den svenska konversationen, hvilken dock alltid slutade så, att hon efter en stunds förlopp, tog Ebba under armen och begaf sig bort, med befallning likväl till Ingeborg att qvarstanna för att afbida hennes snara återkomst. Under tiden uppsökte hon vanligen sin man, antingen i hans rum eller på hans promenader och gycklade öfver de unga tu, som hon lemnat på egen hand; samt uppehöll honom med det tommaste pladder hela ändlösa timmar, tills hon slutligen, låtsande påminna sig att hon borde återvända, vanligen afbröt med denna anmärkning:
— Mina svenska språkmästare kunna kanske tro, att jag öfvergifvit dem, och sucka efter mig. Dock en ung flicka och en vacker karl finna aldrig timmarne långa tillsammans, hvarför jag hoppas de veta att trösta sig öfver att jag förglömt tiden hos min gemål.
Under de stunder, som på detta sätt gåfvos Stael och Ingeborg att träffas, slog med djup och stadig kraft den första kärleken sin rot i deras hjertan, utan att de sjelfva visste dess namn. Liksom plantan tittar upp i jordbrynet med betäckningen af sitt fröskal, öfver sina slutna hjertblad, och i detta stadium icke lemnar någon visshet om sin art eller form, så uppskjuter kärleken ofta i rena ädla hjertan under det blyghetens skygd, som lemnar hjertat sjelf i okunnighet om sina vaknande känslors rätta namn. Så var verkliga förhållandet med Stael och Ingeborg. Den ovilkorliga vördnaden för en ädel och utmärkt krigare, samt det naturliga deltagande som ungdomens och älskvärdhetens lidanden ingifva, skulle i Staels egna ögon fullkomligt hafva rättfärdigat hans känslor för den tappre Horns dotter — om han annars trott sig behöfva ransaka dem för detta ändamål — liksom Ingeborg lätt bedrog sig på sina, då hon vägde dem på vågskålen af den tacksamhet hon räknade sig skyldig
